Redan under det sena åttiotalet kom Jarl Ingvarsson att bland de målande kollegerna spela rollen av ikonografiskt riktmärke, ett slags SI-enhet i egen rätt. Han kunde helt enkelt inte "måla fel", som en känd kollega uttryckte det. Ändå var Jarl Ingvarssons ständiga testande av måleriets gränser både utmanande, sökande och skenbart destruktivt. Men hur lyckades han då så väl med denna svåra provokationskonst, där många andra gick bet? Humorn är naturligtvis en ingrediens. Men det förmodligen viktigaste var att han närmast in absurdum tänjde bandet mellan experimenterandet och målartraditionen – utan att någonsin låta det brista. Det var viktigt. Att provocera är enkelt, att göra det som ett logiskt, traderat flöde är desto svårare.

På den aktuella utställningen har Ingvarsson utmanat sig själv ytterligare en gång – naturligtvis. Ett stort, kommersiellt tyglager bestående av lakan, dukar, örngott och diverse annat hushållslinne har fått stå för den tekniska begränsningen. Tryckta blomformer och inpräglade mönster bildar bakgrund till en målerisk balansakt som aldrig helt lämnar det figurativa. TV-kannor och termosar, plastcitroner och häftapparater, trappstegar och pinnstolar är de triviala objekt som med en rå men varlig kärlekshand hjälpts in i konstens himmel.

Morandis morgon och Anna kommer med kanna, vardera 205x130 cm © Jarl Ingvarsson (Klicka på bilderna ovan för hög upplösning)

Men mest udda är nog ändå den "textilkyrka" av bemålade påslakan, randiga bordsdukar och hängande målartrasor man möts av i det stora, inre rummet. I scenografisk koncentration, värdig en experimentteater i Artauds anda, skulle "kyrkan" kunna framstå som den samlande formen för Ingvarssons sena måleri. Jag vet inte om det egentligen förhåller sig så (med Jarl Ingvarsson kan man aldrig riktigt veta), men nog skulle 2000-talets experiment med måleri direkt på duk i tiometersrullar kunna ses som en lyckosam ouvertyr till detta. Dukarna kapades sedan till "rätt" längd och storlek passande för respektive galleri eller konsthall – ett befriande ingvarssonskt sätt att fritt förhålla sig till form, tid och rum.

Att Jarl Ingvarsson denna gång valt akrylfärgen istället för den älskade oljan (då allt är målat på ogrundat tyg) är inget man varken ser eller reagerar inför. Han lyckas bibehålla oljans klara kolorit utan kompromissens eftersmak. Och linjeföringen är lika enkel och ren som någonsin under de senaste tjugo åren. Men för att linjen ska komma till sin fulla rätt krävs luft, rum och avstånd. Allt det har Ingvarsson fått att arbeta med i denna omfattande presentation på ett av våra till ytan största Stockholmsgallerier.
    Att han sedan sänder en besjälad tanke till en av målarkonstens mer tystlåtna innovatörer – Morandi – förstärker naturligtvis känslan av det tänjda men aldrig brustna bandet till målarhistorien.

Stockholm 2020-01-21 © Leif Mattsson (text och foto)