Många gallerier har valt att endast hålla öppet efter överenskommelse och bokat besök i coronatider. Andra stänger helt. Några få som Galleri Magnus Karlsson framhärdar med att välkomna sin publik under i princip ordinarie öppettider. Den tidigare planerade utställningen med skulptören Klara Kristalova har senarelagts och nytt datum för öppning är 9 maj. Under tiden fram till den 2 maj pågår en samlingsutställning med galleriets konstnärer under rubriken Intermezzo.

I galleriets numera generösa förstarum möter Peter Köhlers horisontal av teckningar Bella Runes trådtextila linjespel som vertikal bestämmelse och riktmärke. Det fungerar utmärkt som gemensam installation och samtidigt så lockande att röra sig nära. Köhlers Svartbok indikerar av titeln att den inte är den kompletta vitbokens redogörelse för ett händelseförlopp. Men väl påminner den om svårigheten att skapa överblick mitt i nuet, den nyktra distansen förtjänas i efterhand. Bella Runes Cherry Chroma Berry Beam av sidenmohairgarn är åter ett exempel på hur väl hennes trådskulpturer trots sin efemära karaktär fungerar i sammanhang där de stöts mot andras verk.
     Runt om Köhler och Rune visas solitära verk där konstnärerna ges möjlighet att visa såväl mer udda val som igenkännbara signaturer. Kanske har hängningen även förändrats efter mitt besök, då förhoppningsvis några funnit sina ägare och nya tagit plats.

Husfru / Housewife, 2018 © Mamma Andersson Porcelain Drum, 2019 © Sara-Vide Ericson

Klara Kristalova är representerad med En annan hästflicka, som funnit sin drömspringare i rotvältan. Hennes utropstecken till blick förmedlar verkligen utropet inför intermezzot och uttrycker vad säkert alla känner inför detta extrema avbrott i tillvaron som genomlids i olika tonarter denna vackra men dystra vår. I nästa rum visar Idun Baltzersens flätade flickfrisyrer oss nacken och bildar sitt eget mönster mot en nästan figurativ upplösning. Mamma Anderssons halvt frånvända profil bygger också på det taktila linjespel som hårlockarna inbjuder till, ställt mot en lätt belyst kind. Frånvaron är monumental och bildar ett formens tecken som korresponderar med Sara Vide Ericsons vita urna ställd rätt ut i landskapet.

Tommy Hildings snår synliggör sig som en hägring, att jämföra med Susanne Johansson som numera söker klippor, buskar och stammars möten som förevändning för sina meditationer om ljus. Carl Hammoud överraskar med en liten stillsam interiör After Hopper hämtad ur Edvard Hoppers bildskafferi eller en scen ur en Roy Andersson-film strax före tagning. Niklas Enebloms exteriör Soul City bildar ett svarande eko.
     Jag kan tänka mig det lustfyllda för en gallerist med detta rika stall av målare och tecknare att det är rätt roande att få leka med de olika uttrycken och finna inbjudande dialoger. I en lite mer sällsynt blyertsteckning Jöns av Jockum Nordström skildras mannen i rummet med pennan i hand. Han minns kanske barndomslögnen och tränäsan som den skildras i Bruno Knutmans tuschteckning Mor och son. Det går att söka fler givande möten mellan konstnärernas olika verk.

After Hopper, 2019 © Carl Hammoud

När jag besöker galleriet är endast galleriägaren på plats och någon enstaka besökare. Men egentligen är situationen inte så långt från den vanliga en normal vardag en bit in på en utställningsperiod. Man blir trots allt lycklig över att gallerierna finns och fortsatt bygger på hålla detta generösa koncept, att öppet och tillgängligt för var och en att göra sina upptäcker under begrundande stillsamhet.
     Min förhoppning är att galleriscenen fortsatt ser styrkan i den här formen och att fler återöppnar och litar till publikens förmåga att hålla lämplig distans. Det ser ut som om några av gallerikollegerna, exempelvis stockholmsgallerierna Bohman Knäpper och Galleri Andersson Sandström, kommer att försiktigt öppna efter påsk och visa urval av sina konstnärer under ordinarie öppettider. Galleri Thomas Wallner i Simris har satt nytt öppningsdatum till 2 maj för sin sedan tidigare planerade samling Polyfoni 5.

Jag tror även att det till hösten kommer att finnas olika former av digitala stöd tillgängliga för att sprida sin publik också på större institutioner, exempelvis med mötesboknings- eller biljettsystem av olika slag. Sedan återstår frågan om när det blir möjlighet att samlas fler än 50 personer vid ett och samma tillfälle. Det får man kanske bereda sig på kommer att dröja. Vårens verkliga tragedi är dock att inte kunna ta del av alla examensutställningar i ordinarie form. Som intresserad publik får vi alla hjälpas åt att försöka bevaka alternativen för kontstudenterna att visa sig.

Stockholm 2020-04-15 © Susanna Slöör