Vårens samlingar och konstalternativ till den normala utställningsscenen har varit påfallande många. Kreativiteten och idérikedomen är utvecklande för ett konstliv drabbat av coronakrisen. Att som curatorgruppen Muskot krydda med möten mellan bildkonstnärer och poeter uppskattar jag särskilt. Uppropet till konstnärerna hörsammades av flera. Av 500 förslag visas nu ett 80-tal verk på Färgfabrikens golv i det magnifika rummet. De möter ett 30-tal poeters verk som hänger längs den ena tudelade kortväggen. Frågan från de fyra curatorerna var att bidra med något aktuellt arbete som färgats av den rådande pandemins hotande isolering och brist på kommunikation, därav utställningstiteln.

© Timo Menke

Den lite udda idén att placera samtliga bildkonstnärers verk på golvet gynnar självklart dem som visar skulptur eller mindre installationer. Varje konstnär har sitt begränsade utrymme, vilket noga specificerades i ansökan. Men även måleri och teckning är rikligt representerat och en hel del av dem fungerar alldeles utmärkt att se ur en position ovanifrån. Det är glest mellan besökarna, vilket nog är tur när man likt den försjunkne stadsvandraren med ögonen endast för mobilskärmen, eller i det här fallet med gamnacken riktad mot golvet, kryssar mellan verken. Det skapar ett annorlunda och berikande sätt att ta del av konsten. Blicken höjs först vid mötet med poesin som i flera fall tangerar bildkonst, med teckningar, collage och hotbrevs-urklippt tidningstext.
     Här anar man och hoppas att utställningsidén ger mersmak och utvecklar formen för dessa närmanden mellan bild och ord. Jag har medvetet skrivit bildkonstnärer ovan, bara för att påvisa det starkt förenklande perspektivet. Det är många konstnärer som arbetar växelvis eller symbiotiskt med text och bild samt låter idéerna oavsett form styra vilka vägar processen tar. Mellanlägena är rikliga.

© Åsa Andersson

Sedan finns det möjligen verk som leder vidare ut till andra mer imaginära format. Timo Menkes QR-kod i form av post it-lappar bär titeln till en seriefigur med magiska krafter, Yellow Jake. Vad händer när man med mobilen läser koden i anslutning till verkssiffran? Åsa Anderssons Brevbåtar sluter sig fyndigt runt sina meddelanden eller den dolda poesi de rymmer. Poeten Linnea Swedenmark har klippt samman ett lite ömkligt ”hotbrev” till sina grannar, där hon meddelar att hon saknar allt det som hon vanligen irriterar sig på i mötet med dem. Under coronatystnaden har aktiviteterna i trapphuset och tvättstugan upphört vilket hämmar hennes skrivande. Inte ens närmaste grannens skilsmässogräl hörs längre.
     Det finns hos deltagarna emellan en underfundig och stilla överhettning som syns i verken för de som särskilt söker sig nära dessa. Nils Gunnar Zanders metallskiva med de inpräglade orden av haikudiktaren Basho är ett av dem: DAGGDROPPARNA / OM MAN ÄNDÅ KUNDE / TVÄTTA DENNA VÄRLD MED DEM. Lite i skymundan, lutad i fönsternischen ber verket oss stilla att ställa om perspektivet.

© Nils Gunnar Zander

Tilda Lovell låter fågeln suga födan ur handen i sin skulptur som tar form på en liggande trästock som scen. Hannah Alexandersson undrar i sin dikt om: ”även fåglarna tar omvägar nu, visst gör de det?” Mängden av verk skapar en outsinlig källa till möten för betraktaren att ta del av. Utställningsperioden är i kortaste laget för en så här pass omfattande presentation, så förslagsvis tar besökaren lite extra tid på sig. Det är väl i sig en poäng och del av idén att verkligen visa konstnärernas och poeternas funderingar just nu.
     Jag hoppas dock att initiativet med Muskot får sin fortsättning och ser fram emot att ta del av fler bild- och ordpoetiska lyft framöver. Trots allt har den dynamiska kraften uttrycken emellan åtminstone stundtals genom tiderna varit särskilt utvecklande för konsten. Dada-rörelsens skilda storheter inom ord- och bildcollage som Kurt Schwitters, Hannah Höch och Raoul Hausmann tål kreativa, utmanande efterföljare och förnyare nu hundra år senare.

Stockholm 2020-06-10 © Susanna Slöör