Alla med känsla för och erfarenhet av svensk granskog, snöklädda fält och vintermörkrets grå hinna hängande över tillvaron – även när solen skiner – känner sig hemma i Kent Iwemyrs kultiverade natur. Eller kanske ska man tala om en besjälad natur trots berättelsernas fysiska, rentav kroppsliga förankring i förloppen.
     I den aktuella utställningen är det utkanten som lyfts fram, den nästan övergivna eller glest befolkade bygden. Historierna söker i väl intrampade spår den svenska fattigdomens betydelse djupt nedlagd i landskapets blick. Det ärvda sättet att se på oss betraktare fortplantas vidare genom en livaktig målartradition. Kent Iwemyrs kärleksfulla dialoger med målare som Sven X:et Erixson, Eric Hallström eller varför inte Hans Wigert är lika personliga, unika som plötsligt uppståndna ur det gemensamma arvet.

Biskopen och hans pirayor © Kent Iwemyr

Det intressanta i Iwemyrs fall är hur den kultiverade naturen, det vill säga de i landskapet sedan länge ”uppvuxna” husen, ges mänsklig röst. Med sina mörka portar – svårt att avgöra om dörren är stängd eller står på vid gavel – skriker de ur mörkret ut sin protest. De lever med i händelserna som utspelas med vitt uppspärrade fönster: Gråt inte mamma. Hundspannet, vargflocken, flickorna på skidtur, motorcyklisten med sidovagn och medar lever med snön som omgivande balsam.
     Akrylfärgens förmåga att bära den något grånade men härdiga täcket av kyla – trots att snön hunnit smälta på grenar och tak – lägger Iwemyr till sin speciella dialekt. Man kan tycka att det blir väl kärva möten emellanåt och kan längta efter oljefärgens smörjelse och fördjupning, men det är nog i grunden fel sätt att resonera när det gäller Iwemyr. Han framför burlesken och leker med sina figurers förmodade ställning och tillkortakommanden beroende av den knastertorra tonen. Anatomilektionen sedd från amfiteaterns ranka träbänkar, med biskopens pirayor på dissektionsbordet, är lika gåtfull som djupt humoristisk.   

Stockholm 2020-02-25 © Susanna Slöör