Bakom de rosa portarna till Lilith Performance Studio väntar en värld som utger sig för att vara som att gå in i en dokumentärfilm, men som definitivt innehåller element av en annat typ av berättande. En historia som ställer krav på besökarens slutledningsförmåga, fantasi och uppmärksamhet. Verket är uppbyggt som en resa mellan olika rum och kulisser, men också en resa bakåt i tiden. Året 2009 ska Henrik Lund Jørgensen ha börjat spela in en dokumentärfilm, som av olika anledningar inte kunde avslutas och detta är ett återskapande av nämnda film.
 |
© Henrik Lund Jørgensen (Klicka på bild för hög upplösning) |
|
I det första rummet möter vi en person som sägs ha jobbat på Arlöv Park hotell 2009. Då fungerade hotellet som ett transitboende för flyktingar. Han berättar om sin tid där, och om ”Mannen utan minne”, som är verkets huvudperson. Han som av media kom att kallas ”Mannen utan minne” dyker upp utanför polishuset 2009 där han drabbas av en stroke som resulterar i amnesi.
I nästa rum står en ensam radioapparat på golvet och vi hör en intervju med den polis som hittat ”Mannen utan minne”, han vädjar till allmänheten att höra av sig om de vet något om honom. Han vill hitta sin familj, säger han, han vill hitta sitt sammanhang. Ett personporträtt tar form, där själva huvudpersonen fattas. Likt ett hål, som bara kan beskrivas av sin omgivning.
I ett annat av verkets många rum berättar en journalist om hur uteblivna detaljer skapar större intresse och hur bilder och berättelser kan ändra betydelse beroende av ramen runt dem, fenomen som är välkända för de flesta men som gör sig väl att bli påmind om i denna historia. Likt ”Mannen utan minne” försöker också de fragmentariska utsnitten från Lund Jørgensen hitta sitt sammanhang, och belyser samtidigt att sammanhang är temporära, ombytliga och subjektiva.
Henrik Lund Jørgensens fascination för gränsen mellan fiktion och verklighet går att återfinna även i hans tidigare verk, som till exempel hans performance FARB – The Story About A Polyester Soldier(the 3rd (class) passenger) 2012, också den på Lilith Performence Studio. Jag tycker mig se en förfining av det i The Documentary. Han rör sig skickligt mellan både det som rent faktiskt existerar i hans performance – scenerna och människorna – och mellanrummet, eller avsaknaden av det faktiska, som sedan tar form i besökarens egen fantasi. Det blir en slags alterfiktion, där det fragmentariska berättandet utgör grunden för vad som nästan känns som ett detektivarbete. Detta är en performance som stannar kvar i mig efteråt, och är nödvändigtvis inte över när man tror…
Malmö 2020-09-10 © Cathrine Hellberg |
© Henrik Lund Jørgensen