Utställningen har fått titeln Hitom, ett ord som indikerar plats men också distans och förflyttning. Här har Kallioinen rört sig från sina tidigare mera immateriella och översinnliga installationer till en mera fysisk verklighet. Andetag, Fotosyntes och Blodomlopp – titlar som antyder att det har något med kropp och natur att göra. I huvudsak är det fyra olika serier av verk som är blandade med varandra i en rumslig installation.
      Mönster, ornament, masker och ansikten är målade på yxiga geometriska skulpturformer. Kartongformer av glasfiber är sammanfogade till ett slags abstrakta kroppar. På närmare håll syns ytornas gråvita ruffa textur med remsor av gasväv som armering. Linjen, den böljande, slingrande tecknar figurerna i ett slags manisk upprepning i starka neonfärger som begränsar sig till rött, grönt, svart och vitt. Ansiktena kan påminna om groteska gestalter från gotiska katedraler, indiska gudabilder, figurer från vikingatidens runor och ornamentik och samtidigt om graffitimålarens taggande. Varenda yta är täckt med rytmiska mönster. Skräcken för tomrummet besvärjs genom ett besatt upprepningstvång.

Installationsvy © Matti Kallioinen

Här finns också tredimensionella slingor, omöjliga figurer som varken har början eller slut, Blomomlopp kallas de. Röda inälvsorgan pulserande av blod.
     En tredje typ av verk i glasfiber påminner om undervattensväxter eller något slags lavar. I slingrande och böljande former öppnar de sig från väggarna målade i starka, lysande färger.

I ett angränsande rum visar Kallioinen en serie gouachemålningar. På en vägg är ett större antal sammansatta till en enda stor bild. En del är figurativa med ansikten medan andra är vågrörelser eller zick-zackmönster. Här finns en mera kaotisk svärta och en mera okontrollerad penselföring, blandad med klara färger och tydliga linjer.
     Hängningen i det stora rummet, med dess myller av skulpturer och tredimensionella målningar är ganska imponerande i sin fysiska påtaglighet. Kanske kan man också tänka på ikonostasen i den ortodoxa kyrkan – den skärmliknande väggen som är täckt med ikoner. De groteska ansiktena är indifferenta men tillsammans uttrycker de en krampaktigt flödande kreativitet. Det är både väldigt vackert och lite skrämmande.

Stockholm 2020-01-29 © Maria Backman