Om inte tidigare så blev den koreanska konstnären Kimsooja känd för en bred internationell publik sommaren 1999. Under Venedigbiennalen, i Arsenale och framför en spegelvägg, visades hennes slitna lastbil, lastad med färgstarka koreanska tygknyten, så kallade bottarin. Där avslutades en tvåårig performance som innefattade elva dagar då hon åkte runt sittandes på detta berg av bottarin där man enligt traditionen knyter samman sina ägodelar. Hon besökte alla byar där hon hade bott inför en flytt till USA.

Som en konstvärldens nomad har Kimsooja arbetat under decennier för att låta sin konst och sig själv genomsyras av olika kulturer världen över. I filmer och installationer står det textila materialet i fokus, hantverket och de gamla, traditionella kunskaperna som förenar sinne och tanke, kropp och minne och bygger samband över tid. Tre filmer, från en serie av fem från olika världsdelar, lyfter och undersöker det textila arvet, främst kvinnornas, med sprakande meditativ skönhet i den nu aktuella sommarutställningen i Wanås.

Utställningen har Kimsooja varit tvungen att bygga från sitt hem i Seoul i dialog med kuratorerna på plats. Det är i Sydkorea hon började sin bana, med inspiration från sömnad och de färgstarka inhemska tygerna. Nålen, tråden, vävens struktur har hon om och om igen medvetet och konceptuellt förankrat i sina arbeten och gett dem en nästintill andlig metafysisk laddning.
     Nu överraskas jag av den nertonade färgskalan. I konsthallen hänger sju uppspända linnedukar i beigea nyanser med olika täthet och kvaliteter. Innanför den fyrkantiga ramen korsas i var och en spännlisternas horisontaler och vertikaler och möts av bottarin på golvet, också de i linneduk.
     Kimsooja refererar mycket ofta till de meditativa processerna i sitt arbete och när vi vet att de koreanska tecknen för vokaler också har andra betydelser, såsom ”­ I ” för himmel och ” ­─ ” för jord, och det runda ”O ” markerar människan, får vi associationer för det essentiella i hennes arbetssätt.

Thread Routes - Chapter I (Peru) © Kimsooja

De installationer Kimsooja nu visar är anpassade till platsen: linnedukarna kopplas till en anlagd linodling med två sorters lin som används när konstnärers oljefärg bereds. Än spirar fröna tätt och illgrönt i den gamla hästhagen men framåt högsommaren kommer fältet att lysa blått.
     Längre bort i parken, mitt i bokskogen, hänger hundra vita använda överlakan, från vajrar spända mellan träden. De vajar lätt i vinden, deras broderade monogram samspelar med gamla ristningar i trädens bark. Färgerna lyser starkt i solen. Detta verk, A Laundry Field, anspelar på ett tidigare, A Laundry Woman, från 2000 där färgstarka tyger hängde tätt och besökaren, genom sin vandring mellan dem lik en trådförsedd nål, band dem samman genom sin rörelse.  

Kimsooja började som målare men övergick snart till att göra objekt, tygcollage, installationer och film. Utställningens rubrik, Sowing into Painting, markerar att den textila tråden, nålen och sömnaden har förblivit centrala. Hon har visuellt och metaforiskt använt dessa begrepp och laddat dem med symboliska betydelser. Nålen, kan ses som en representant för den konstnär som mitt i det sjudande livet i en storstad eller vid floden Ganges strand, stilla och inåtvänt låter sig genomsyras av tiden, platsen och det som händer där. Detta för att förstärka en meditativ allomfattande närvaro som en förlängning av självmedvetenhet i handlingen, i arbetsprocessen. Med det underliggande syftet att söka och lyfta fram samband, samhörighet, i stället för motsatser och kontraster.

Utställningens höjdpunkt är det majestätiska verket To breathe i långlogen, en byggnad från 1756 med en taknock på 14 meter och synlig takbjälkskonstruktion. I den ena kortväggens sprickor markerar instoppade färgstarka tygknyten ansatsen till sömnad, stygn. Den andra sidan är en spegelinstallation som ackompanjeras av ljud med nynnande och rytmiskt växlande andetag. Golvet är klätt med speglar och när vi i skyddstofflor tassar ut på den svindlar världen utanför och innanför. I känslan av ett oändligt universum och ett inre mikrokosmos dominerar den ofrånkomliga samhörigheten. 
     Jag tänker plötsligt på några rader av Rilke och känner igen mig:
”Se, jag lever /…/ Tillvaro utan gräns väller upp ur mitt hjärta.”

Wanås 2020-06-16 © Kristina Maria Mezei