Det är för väl att studenterna vid Kungl. Konsthögskolan nu får sina avgångsutställningar i verkliga livet. Coronavåren har varit minst sagt påfrestande för dessa studenter som stått beredda att få visa upp sina verk efter tre respektive fem års studier. Jag tillhör den del av konstpubliken som är övertrött på digitala möjligheter att ta del av konsten. Med tillfredsställelse kan jag konstatera att ordningen är återställd IRL. Med tanke på svårigheterna kommer alla studenter ut som lejon.*

© Anna Pajak (Klicka på bilden för hög upplösning)

Men skulle jag drista mig till en sammanfattning drar stråk genom rummen av upplösning, försvinnande och förflyttning ut ur verkligheten in i skuggorna. Som mest uppenbart blir det i de virtuella verken Oblivion av Izabel Lind Färnstrand och Lap-See Lams Phantom Banquet.
     Det är intressant att se när ny teknik tar tag i konstnärerna. Att virtuell teknik inom konsten riskerar att jämföras med spelindustrin ställer förstås höga krav. För konstens del dröjde det för video/film att lämna den skyddade verkstadens hägn och ställa sig på egna ben. Idag håller verken en god nivå tekniskt och presentationsmässigt, vilket också syns i flera av studenternas verk.
     Lap-See Lams (MFA) verk har med rätta förtjänat sin uppmärksamhet och hennes bildpoetiska drömmare drar genom den kinesiska restaurangen. Izabel Lind Färnstrand (MFA) är den student som i år valt att ta tag i Nikehallens speciella rum med dess gipser. Nu sätter man på sig de virtuella glasögonen uppe i den rostiga metallringen i Sal Öst. Händerna ikläds kontroller för att skjuta sig runt till olika positioner i rummet. Den flitiga väntas möta en dryg handfull ”nivåer” eller scenförändringar.

© Roger Smeby

Överlag fungerar samtliga rum väl. BFA/kandidat-studenterna, Emil Matssons och Fatima Kassius, verk i Tengbomhallen skapar en sammanhållen installation sedda från nedre hallens håll. Vidare in i det övergivna biblioteket finner man bland andra första delen av Jesper O.T. Anderssons (MFA/master) subtila och voluminösa träskulpturer Set/Sätt. Den andra finner man i mittsalen på planet över.
     Det är flera studenter som återkommer i fler än ett rum. Exempelvis Adrian Olas (MFA) målningar som dels hänger mot bibliotekets bokryggar, dels i mittsalen. I år fungerar det bra, då såväl katalog som karta är relativt lättforcerade. Men det är förstås inte fel med presentationer vid respektive verk.
     För att återkomma till försvinnandet och upplösningen är det intressant att ta del av Sara Ekholm Erikssons (BFA) subtila utforskningar. Jag behöver egentligen inte stöd av det underliggande konceptet för att särskilt uppskatta hennes ”o-verk” som ljusspelet ger i Decellularization of leaves i Ateljén. Men det gäller även hennes process för att upplösa trä i entrén till Tengbomhallen.

© Lisa Trogen Devgun och Fathia Mohidin

Några av rummen, som Galleri Öst och Sal Väst, ligger mer i de mörka skuggorna än andra. I Sal Väst gläntar dock Valentine Isaeus-Berlins (MFA) aluminiumkur The Tomb med en öppning i glödlampans sken som spelar mot rumsmålningens inälvsfärgade ytor.
     Variationen av uttryck är som vanligt bred, men en hel del måleri visas. Anna Pajak (MFA) som imponerat sedan tidigare visar en triptyk med stort självförtroende. Johannes Hägglund (MFA) har deltagit i utställningar i numera nedlagda Galerie Forsblom och visar här två målningar med sitt inmutade kraftklottermåleri. Leif Engström (MFA) visar i mittsalen en serie målningar med en nerv och känslighet för övergivenhet och vardaglig tristess som annars ligger den dokumenterande fotografin nära.
     Jag blir lite extra tilltalad av Elinor Silow (BFA) som törs vara student och inte låter sig skrämmas till att vara färdig målare och konstnär. Bra att hon målar med grönt i protest. Roger Smeby (MFA) har genom sin utvecklingsväg på skolan hållit fast vid tunnelbanearbetarens vedermödor: målat kolsvart sten, varselvästar och verktyg. Nu verkar denne ha fått permanent pension i diptyken, med sin förebådande utväg mot den blomstertid.

© Elinor Silow

Bland skulptörerna och installatörerna ska det bli intressant att följa Bill Philip Dufva (BFA) som inte räds att arbeta i ett gränsland mellan tidig modernism och utforskande reliefteckningar med sin installation i Sal Väst. Lisa Trogen Devgun (MFA) monterar snillrikt sin skulptur av plast och stålrör, för att lura ögat, genom väggen mellan Sal Väst och mittsalen. Som granne har hon nyligen uppmärksammade Maria Bonnier Dahlin-stipendiaten Fathia Mohidins (MFA) verk.
     Man får boka sin spot-tid på nätet för att ta del av utställningarna. Men det är det värt. Det är en lyx att i lugn och ro ta del av detta omfattande material och för väl att utställningarna därför pågår en hel månad.

Stockholm 2020-09-02 © Susanna Slöör