Det konstnärliga tilltalet inom samtidsmåleriet har delvis förändrats sedan min förra recension av Viktor Kopps måleri. Då, år 2006, stod det anarkistiska avsteget högt i kurs. Det lekfulla ifrågasättandet var dess mål, humorn och ironin dess medel.
    Viktor Kopp var en av dessa begåvade konstnärer som hade förmågan att ta in dåtidens strömningar och ändå behålla sin egenart. Skärande glissandon och mjuka färgövertoningar fyllde bilderna med drömlika konstellationer. Här fanns allt från humoristiska serietidningsinslag till perspektivlärans matematiska grundformer, allt för att gynna den bildstrukturella osannolikheten.

Ur serien Början och slut, 2020 © Viktor Kopp (Klicka på bilden för hög upplösning)

På den aktuella utställningen, som fyller Fullersta Gårds två våningar, är tonen mer dämpad. Lågkontrasten dominerar och en renodling av färre och stramt valda formelement sammanlänkar temat: den symboltyngda dörren, den falskt tredimensionella chokladkakan och den hallucinatoriska skevheten (vissa målningar har få eller inga räta vinklar). Som adderad ingrediens läggs en formens totala upplösning genom atmosfäriskt färgbrus. Detta flimmer skapar självklara associationer till impressionisternas experiment med eteriska ljusfenomen. I huvudserien Början och slut återkommer också den seriella tillämpningen från impressionisten Claude Monets höhässjor och katedralsfasader; konsthistorien talar här genom Viktor Kopp.
     Och kanske är det just det som intresserar honom som allra mest: det att göra ständiga omtag, inte för att finjustera formfulländningen utan för att tömma objekten på berättelser och innehåll. Här anas ett minimalistiskt teoribygge som egentligen bjuds på flera motpoler. Den nedtonat lyriska Målning med Hus, med en färgskala som lånad av Luc Tuymans, är möjligen en sådan.

Figur och grund, 2020 © Viktor Kopp

Avstegets ljuva sötma kan återkommande anas, delvis dolt under det väl sammanlänkade temat. Ur den aspekten kan Symbol and Sign, Two Points of Entry ses som ett centralt sidospår i utställningen, om man kan uttrycka sig så. Här återkommer dörrsymboliken, och till den läggs en levande färgbehandling långt ifrån det stramt minimalistiska. Vibratot bildar mer än ett bakgrundsmönster; det atmosfäriska blir själva sentensen i målningen.
    Det påpekas ibland att om man i mörkret ska se objekt tydligare bör man fokusera bredvid dem, och därmed använda ögats förmåga till indirekt seende. På liknande sätt kan man vid mötet med Viktor Kopps konstnärskap undvika objektsfokus, alltså avstå från att söka och tolka in motivsammanhang och symbolers värde. Först då framstår detaljerna och sidospåren som helhetens fullkomnande, dess början och slut.

Stockholm 2020-11-25 © Leif Mattsson