På en bro mellan natur och kultur ställer sig Bonniers Konsthalls grupputställning Träden står ljust gröna: landskapsmåleri då och nu. Landskapsmåleriet som visas upp tar avstamp i traditionen kring förra sekelskiftet – en tid då industrialiseringen gjort sig gällande och införandet av nationalparkerna (1909) slagit fast gränsen mellan natur att beskåda och natur att förvärva. Med detta verkar Bonniers Konsthall söka just den (skenbara) gränsen mellan människa och natur som vår samtid påtagligt låtit upplösa.

The Grave/ The Marsh Report, 2017. Olja på duk, 160X220 cm © Sara-Vide Ericson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Trots detta slås jag av innehållslösheten i de landskap som växer på väggarna. Med en avsaknad av mänsklig närvaro är det ett ofta intresselöst landskap som visar sig – ett måleriskt landskap som växer och gror. För även om konsthallen gärna tycks vilja framhäva utställningens plats i miljökritiken är det ett fritt landskap utanför människan som framträder. Visst, måhända att en medvetenhet om försummelse mot naturen finns närvarande hos särskilt de yngre deltagarna, men i alstren är det ofta naturens växande urkraft som lyser. Den mänskliga närvaron påtagliggörs istället genom att bilderna är just målade och alltså övergått från natur till kultur, såsom andlig odling. Med detta blir utställningen lika mycket en uppvisning av det måleriska i sig.
     Bildernas avsaknad av miljöpolitisk entydighet till förmån för det måleriska är dock ingenting att beklaga sig över, snarare tvärtom. Med den vida tidsliga spännvidden verken emellan är det en sinnrik uppvisning av det måleriska (landskapet) som visas upp.

På väggen strålar exempelvis Sigrid Hjerténs intensiva verk Bergskedjorna (1933) med koloristisk lyskraft, Vera Nilssons stormande oväder Spanskt landskap (Coin) (1919–1920) i effektfulla penseldrag och ett generöst urval av Sara-Vide Ericsons drömskt stilla naturskildringar.
      Genomgående dominerar oljefärgen. Ändå utmärker sig oljan som material i Jenny Carlssons fyra målningar. I hennes Ljusaste natt (Upprest) (2019) har den stora linneduken fyllts av kladdiga lager av oljefärg som smetats över varandra och plöjer fram i febrila svep och rispor över duken. Materialet blir här fysiskt, så till den grad att betydelsen tycks återfinnas i själva substansen.

My Life In the Woods (After Bellini’s St. Francis In the Desert), 297x297 cm, olja på duk, 2018 © Paul Fägerskiöld (Klicka på bilden för hög upplösning)

I rak motsats till Carlssons måleri stoltserar Paul Fägerskiölds gigantiska verk My Life In the Woods (After Bellini’s St. Francis In the Desert) (2018) som uppfriskande outsider längst ut på en av väggarna. Med symboler och metaforer verkar målningen visa upp en dekonstruerad berättelse. Som utställningens enda tydligt konceptuella verk tangerar den effektivt landskapsmålningens själva meningsuppbyggelse i det antropocena.

Den moderna salongshängningen alstrar en relativ lekfullhet där gamla notabiliteter såsom Prins Eugen och Carl Fredrik Hill hänger över, under och vid sidan om samtida förmågor. Hängningen är fördelaktigt icke-hierarkisk och slår omkull något som annars skulle kunna bli en konsthistorisk översikt. Istället bjuds betraktaren in till att engagera sig i relationerna bilderna emellan. Väggarna kan med detta likna just ett landskap av det måleriska.

Stockholm 2020-01-23 © Emil Ivedal