I Josefin Lindskogs utställning på Länsmuseet i Gävle är utgångspunkten frågan om vilka livsutrymmen individen har i vår tid. Det egna jaget är ett vanligt motiv i samtidens konst och litteratur. I Josefin Lindskogs fall ligger fokus på hur förhärskande värderingar och förväntningar kan snärja en människa.
     Historiskt sett har individen i dag unik frihet och rätt att bestämma i viktiga livsval. Men många tycks tvivla. Om det beror på att gamla strukturer är segare än vi tror, eller att det finns något som kan kallas ett djupare flockbeteende är svårt att veta. Hursomhelst, en del reser sig och går, ger sig av.

Josefin Lindskog använder den egna kroppen som motiv. I hennes storskaliga teckningar i blyerts möter vi en individ som pendlar mellan utspel och att dölja, eller i porträtt deformera sig själv. I utställningens största teckning framträder en kvinna i skrynklig T-shirt. Hon sträcker ut benen och låter huvudet falla bakåt. Hon snarare sitter än svävar, men det finns något kraftsamlande i hennes attityd, som om hon söker det djupa andetaget. I andra teckningar påminner kroppshållningen om yogapositioner, även om huvudet ibland döljs under tyg eller på annat sätt. Ett porträtt i profil som gränsar till fixeringsbilden är ett udda verk i sammanhanget, men ett äventyr att ta sig igenom.
     I många teckningar samspelar kroppen med stora sjok av textil. Konstnären är också verksam som kostymdesigner och teckningarnas kombination av kropp-textil tycks mig lyckad både som gestaltning av individens behov av skydd och av att hitta en egen form och närvaro.
Josefin Lindskog handlag är fascinerande, inte minst när hon låter tygerna veckla ut sig skulpturalt över stora ytor. En del av teckningarna rymmer sensuella passager, medan i andra tycks livet gå på sparlåga med kroppen snävt inrullad i tyg.

© Josefin Lindskog

Mitt i den stora salen står fem skulpturer. Jag associerar till stelar (resta stenar), men materialet är inte sten, utan T-tröjor. Skulpturgruppen (O, Mother) består av små, prydligt vikta och travade T-tröjor. De formar ett monument över det repetitiva hemarbetet, där omsorg blandas med insikt om att detta tröjvikande (aldrig) kommer att ta slut. Även "His T-shirts" och "His Shirts" blir betraktelser av andra kroppars närhet.
     Jag tänker på Constantin Brancusis tes om idén som tingens essens. Det är inte tröjorna vi ser, utan arbetet och dess omgivningar.
Vilka är individens utsikter? Begrepp som tro och förtröstan bleknar i det förgångna. Existentialismen betonade individens ansvar för sina livsval. Men kan en människa välja fritt med tanke på omgivande strukturer? Rymmer idén om att vara sitt eget motiv en dimension av något allmängiltigt, eller inte? Med andra ord: Hur hittar konstnären Josefin Lindskog vidare?

Gävle 2020-07-01 © Niels Hebert