Han är tillbaka! Igen, kan tilläggas. Sedan sin debututställning 1916 har den mångsidiga, strikt odoktrinära naivisten Hilding Linnqvist visats på Liljevalchs tjugofem gånger. Och kanske är det därför hans måleri sitter så bra på väggarna.

Det känns redan i konsthallens stora skulpturgalleri, där den enorma gobelängen Svenska sjömän i främmande hamn majestätiskt upptar en långvägg. Verket, som till vardags hör hemma på Stadsbiblioteket, utgör på samma gång utställningens början och slut. Den stora myllrande scenen som kollageartat samlar intryck från mängder av resor fungerar som en hint om vad som väntar betraktaren längre in i konsthallen. Det ser ut som en tanke, men är också en nödvändighet. Det finns inte särskilt många rum som förmår bära det väldiga verket.
    Gobelängen har något av det på en gång bekymmerslösa men ändå allvarliga uttryck som är Linnqvists signum. Lustfylld, färgrik och nyfiken. Den är också överlastad med intryck, smått omåttlig och vill dra med sig sin betraktare från bild till bild och vidare till nästa. 

De lyckliga människorna © Hilding Linnqvist (Klicka på bilden för hög upplösning)

Och ungefär så känns det också att gå runt i utställningen Hilding Linnqvist – Att bli konstnär. Det går visserligen att stanna framför många enskilda verk, men det är flödet som verkligen känns.
     Utställningskommissarie Susanna Slöör lotsar säkert besökarna genom Linnqvists första decennier som konstnär. Små tematiska enheter och en lite vindlande kronologi lotsar från sal till sal, med just den anti-doktrinära hållning som syns i konstnärens måleri, som både illustrerar en idealtyp av naivism och värjer sig mot begreppet.
     I ett av de första rummen återupprepas en vägg från Linnqvists allra första, av sin samtid mycket hårt ansatta, utställning på konsthallen. Redan här syns det att den unge målaren inte är gjord för säker bestämning. Linnqvist är aldrig intresserad av att hålla sig i en fålla. Han är naivist, inspirerad av den urvattnade svenska versionen av kubism, har drag av Munchs expressiva vrål, hänger sig skamlöst åt nyromantik och älskar blommorna, staden och böckerna med samma lidelse.

Återskapad vägg från Linnqvists allra första utställning på Liljevalchs 1916 © Hilding Linnqvist (Klicka på bilden för hög upplösning)

Till och med när Hilding Linnqvist griper riktigt mörka och tunga ämnen, som i de berömda sjukhussalarna från tiden då spanska sjukan sköljde över världen, verkar han lustfylld i sin penselföring och sina färgval. Han är verkligen, som Slöör med Ulf Lindes ord skriver i katalogen, prövande i varje penseldrag. En del av Lindes texter om konstnären återfinns för övrigt också i den ambitiösa katalogen.
     Merparten av Linnqvists nyckelverk går att hitta i urvalet. Torgbild i fransk småstad, Barn på ängen och Hjärtats sång är tillsammans med de återkommande motiven hämtade från Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke uppskattade höjdpunkter i produktionen. Men i massan eller flödet är de alla utbytbara, vilket säger en del om Linnqvists kvaliteter.

© Henry B. Goodwin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Själv tycker jag att det är lite extra roligt att se Linnqvists teckningar och akvareller och fastnar i synnerhet framför den ganska enkla akvarellen Dam med cigarett och vinglas som formligen dallrar av uppsluppet tjugotal och ändå känns så tidlös att den kunde vara gjord idag.
     En risk som alltid är överhängande på Liljevalchs är en däst känsla av övermättnad. I synnerhet när det handlar om separatutställningar. Ytterst få konstnärskap fyller upp de många rummen utan en viss träsmak. Det gör inte Linnqvist heller, och därför passar det utomordentligt bra att flödet för en sal bryts med en liten utställning med Henry B. Goodwins Stockholmsfotografier. Det ger precis lagom andhämtning för att de sista rummen Linnqvist ska bli samma nöje som de tidigare.

Stockholm 2020-10-14 © Sebastian Johans