Vem var Solidonius? Han har solen i famnen och gör guld i hemlighet. Så beskrivs han i en dikt av Lars Olof Loeld. I en oansenlig teckning gestaltas Solidonius med ett par geometriska figurer. Loeld fångar honom som en uppsättning av några få linjer, trianglar och cirklar, som påminner om uppförstorade punkter eller Ödeshjulet i tarotkort. Kongenialt enkelt. Starkt och ömtåligt. Exakt och ändå svårdefinierat.
     I en rudimentär Google-sökning finns det inte mycket att hämta. Marcel Duchamp dyker upp ur minnets dimma. Visst nämner han och hänvisar till Solidonius, den gåtfulle filosofen och alkemisten, avbildad i 18 akvareller i ett esoteriskt manuskript från 1500-talet? Där framställs Solidonius som ett tvekönat väsen. Alkemin personifierad – det är den han är.
     Det var bara den vulgära formen av den alkemiska läran som handlade om framställningen av guld som en källa till materiella tillgångar. De sanna alkemisterna strävade efter en själslig förvandling, nedstigningen i det innersta. Androgynen var den fullkomliga människan – slutmålet. Föreningen efter splittringen. Den demoniska dualismens upplösning i motsatsernas sammansmältning. Är det inte så den romantiska kärleken ibland definieras?

Utställningsvy © Lars Olof Loeld

Solen skiner in genom takfönstren på Konstakademien. Under korta ögonblick faller strålarna på Lars Olof Loelds resliga bildstoder i trä. Gåvobringare har flyttat in. En mängd av dem. Till synes lika och ändå alla enskilda individer. Magin fortsätter här. Ljuset får de urslanka figurerna att röra sig majestätiskt och i samma takt. Det är bara en illusion, förstås. Men ack, så verklig! Ingen avvikelse någonstans, allting exakt planerat och avstämt. Utifrån vissa vinklar sammanfaller mångfalden till en enhet. Det är bara en enda linje som ögat uppfattar, som om alla Gåvobringare på rad smälte samman till en.

Med geometrin som bas och med lika mycket allvar som lekfullhet fortsätter Loeld skapa sina visuella gåtor och vilorum för stressade själar. De sub rosa–målningarna, små gouacher och stora oljor, är som förtroliga samtal under djup sekretess. Horisontala och vertikala linjer, möter aldrig varandra men de varierar oavbrutet. Ur det reducerade utvinner Loeld oändlighet.
     Mått, avstånd, proportioner, symmetrier eller brist på dem utgör en nyckel här. Den köttsliga rosafärgen förenas med det gudomligt blå. Det är lika jordiskt som andligt vackert. ”Just då bilden slutar / börjar den om”, diktar Loeld i ett av sina utsökta små häften, där ord och bild förenas. Klarheten och mysteriet är ett. 

Stockholm 2020-02-04 © Joanna Persman