Två självständiga konstnärskap kan nu avnjutas på Galleri Kronan i Norrköping. Katarina Lönnby (f 1967) och Morgan Stenman (f 1966) samspelar väl utan att för den skull göra avkall på den egna riktningen – båda presenteras också under separata utställningstitlar. Här finns dock flera förenande drag som ger utställningen både djup och visuell helhet: det naivistiska tonfallet, den drivna formförenklingen och inte minst den bildmässiga konsekvensen.

I Katarina Lönnbys sagoaktiga (men långt ifrån insmickrande) bildvärld råder en förtätad stämning vars intensitet gradvis växlas upp när bild läggs till bild. Den moderliga spindeln har ett finger med i spelet: ibland förföriskt käck och frimodig, ibland kladdigt fastnaglad på en flickas huvud eller vaksamt vaktande över sitt ägg på spindlars vis. Kanske ytterst ett drama om en vilja i motstånd — en tyst kamp om vems lag som gäller när barndomens magi är till ända och sagans värld genomskådad. Kapitulationen syns i alla fall oundviklig med metamorfosen som följd.
     Det finns en speciell närvaro i Katarina Lönnbys skissartade teckningar och akvareller, kanske som en följd av att formernas luftiga lätthet liksom tvärt bränts av och tillfogats svärta, ett ärr som naglar fast gestaltningen på ett naket, ibland nästan sårigt sätt. Tre surrealistiska skulpturer för temat vidare ut i rummet där små flickfigurer syns träna på livets balanskonster.

Installationsvy © Katarina Lönnby

I Morgan Stenmans collage (några i gicléetryck) finns onekligen ett stråk av lite gråvädersstämning. Himlen i de öppna landskapen är mulen, träden mestadels avlövade och marken tom på växtlighet. Naturens dovhet kryper innanför rocken. Men här figurerar en betvingare: den ensamma mannen med det ofta rätt godmodiga uttrycket, solokvist men stadd till handling. Kanske har han sett fågelsträcken styra mot söder; hur som helst tar han sig en egen fjäderskrud — fjärilsvingar eller granruskor, båda kan duga. ”Hope is the thing with feathers”, för att citera Emily Dickinson.
    Stenmans teknik med ett flödigt grundat utgångsläge av bildfragment att plocka från ger ideala möjligheter att skapa djup och bygga scen för sitt både ömsinta och humoristiska skådespel. Här finns ett öppet och sympatiskt tilltal; bilderna skevar och drar precis som det gör i verkligheten där vi går och kanske i smyg när en hemlig dröm om att få hoppa på ett skepp i dagningen.

Norrköping 2020-12-03 © Lotta Ekfeldt