Vi står lydigt på avstånd från varandra denna lördag, som normalt borde vara en folkfylld vernissage. Det är ändå gott för konstlivet och konstnären att alternativ söks för att visa konsten i denna pandemimärkta tid. Utställningen smyger i gång med uppmaningen till besökarna att sprida ut sig över dagen och under utställningstiden.

Ivar Lövheim fortsätter och går än grundligare till väga med att utforska och överbrygga gränserna mellan en närmast saklig realism och informell abstraktion. Utställningstiteln uppmanar till att se ned mellan fötterna och söka ljuset i grusvägens potthål, eller vända blicken mot den mossövertäckta stenen. Sedan lockar han oss att böja sig än längre fram och läsa stenarnas historia och mikroliv hos lavarna. Här frodas de levande äktenskapen mellan svampar och alger. Organisk och oorganisk natur samverkar, bygger lager och låter väder och vind spränga ytan och lämna urgröpningar att låta liv förnya sig i.
     Ivar Lövheims akrylbaserade måleri blandar pigment och stoppning av sand med annat fyllningsmaterial. Det växer ut från ytan beroende av klangen från sin tidigare botten till reliefartade bilder som bildar närsynta möten med träd, gräs och stenar.

Utan titel (20191127) och Utan titel (20191121) © Ivar Lövheim

Det är frapperande och märkligt hur skogspromenaden strax efter mötet med målningarna plötsligt blir än mer levande; mossans väsen möter och rullar ut sin mjuka matta för mina ögon. Dikesrenen välkomnar med några försiktiga tussilagon. Fjolårsgräset som väderlekstjänsterna nu skickar brandvarningar för rister. I de vattenstinna dikena spirar nytt liv i skiraste grönt. Några kvistar lägger sig mot marken och lyser violettrosa mot den gråbeigea kontrasten i leran. Men nu är det visst Lövheims måleri som klingar i det inre ögat.
     Perspektivet zoomar ut mot en grusbacke, som hämtad från Carl Fredrik Hill eller andra av 1800-talets kärleksfulla och innerliga älskare av landskapen. Ljuset hyllas och omfamnas av skuggorna i spelet med det materiella; lokalfärgernas motstånd blottlägger valda prismor ur spektrum.
     Ivar Lövheim nämner i sin presentation nyligen gjorda möten med Hammershöi (Göteborgs konstmuseum) samt en av Barbizon-skolans målare som Theodore Rosseau (Glyptoteket). Jag tänker även på Alfred Wahlberg, Hills lärare, för att inte tala om Camille Corot. Ställ dem mot 1900-talets Antoni Tapiés eller Alberto Burri och konsten bevisar att rikedomen växer ur den skenbara fattigdomen, de eviga återkomsternas särskilda motor.

Mariefred 2020-03-24 © Susanna Slöör