Carl Michael Lundberg återkommer med en utställning på Belenius med ett figurativt, berättande måleri i dialog med kolleger som X:et, Bror Hjorth, Hans Wigert och Dick Bengtsson – en egenartad tradition med en lång rad av personliga berättare. Utposten där Lundberg bor för också tankarna till Bo Trankell.

Underlaget är kartong och målningarna är gjorda i gouache, den ljusstarka färgens torra krispighet ligger temperan nära. I Carl Michael Lundbergs händer vandrar penseln tankfullt och söker sina historier. Trots de små formaten exploderar utställningsrummet av sällsamma händelser med livet som insats. Det färgas genom fotografier, minnesbilder, reproduktioner, dagsaktuella som hämtade ur familjens fotoalbum.
     Carl Michael Lundberg verkar befinna sig i en kreativ exil, med en liten ateljé som sprängs inifrån, likt Francis Bacons, av allt växande, överlagrande innehåll. Trots de relativt sena tillkomståren, har många av målningarna daterats, uppdaterats och omdaterats ett antal gånger. Om man skulle kunna tala om en tematik så verkar de handla om såväl nödvändiga som fullständigt onödiga förluster. Sorgen tar skepnad i fågellivet utanför.

© Carl Michael Lundberg (Klicka på bilden för hög upplösning)

Målningen Liten Karin och Korpen skulle kunna vara ingången till Carl Michael Lundbergs rum av kontemplationer. Den är relativt trogen folkvisan där Karin som nekat att bli kungens älskarinna flyger till himlen och kungen förs till helvetet av två korpar. Men i mina ögon kanske det är just fåglarna utanför ateljéfönstret som hemsöker målaren och tvingar fram bilderna.
     I ett finstämt dubbelporträtt syns konstnären Katarina Norling och musikern Olle Ljungström mötas med domherren som mellanhand, ett vittne över de verkligt onödiga och alltför tidiga förlusterna. Till de nödvändiga förlusterna kanske man kan räkna målaren själv som misslyckad diskare. Mot bakgrund av ett brinnande kylbergskt hav med skepp citerar han Kurt Cobain: ”You can´t fire me, cause I quit.”

Livsresan kantas även av förebilder och dess motsatser. En naken Kafka i moonboots kryper över golvet och kattgubbens/målarens katt bryr sig mycket lite om Jeff Koons ballongkanin.
     Jag längtade hem till datorn för att söka förstora alla textfragment som finns i bilderna. Den egenartade poesin kryper dock gäckande in i skikten av färg. Nej, rota inte för mycket. Livet i koncentrat kokas ned till att äta, sova och skita, som en av dödskallarna uttrycker det. Det hindrar inte att det går att krama fram en hel del poesi och tänkvärdheter på resans väg ur livet.  

Stockholm 2020-02-12 © Susanna Slöör (text och foto)