Stadsscener och jaktens skärpta blick här, landskap och kraftfulla färgexplosioner där. De olika uttryckens särprägel lyfter när den relativt nyupptäckta amerikanska fotografen Vivian Maiers bildvärld möter Jenny Carlssons måleri i Fabriken i Bästekille på Österlen i sommar.

En guldgruva att ösa ur, både kommersiellt och fotohistoriskt. Så tänkte kanske John Maloof, amerikansk historiker och fotograf, när han 2007 förvärvade en låda med 400 negativ, och så småningom det lager med fotografier, filmer, dokument och personliga tillhörigheter som Vivian Maier inte längre hade råd att betala lagerhyra för. Två år senare gick hon bort. I dag betraktas hon som en av de stora amerikanska gatufotograferna. Fabriken i Bästekille visar omkring tvåhundra bilder av hennes efterlämnade arbeten.

Vivian Maier föddes i New York 1926 men växte upp i Frankrike där familjen hade sina rötter på hennes mors sida. Från 1951 började hon försörja sig själv, och ända in på 1990-talet arbetade hon som guvernant hos barnfamiljer i Chicago och New York. Fotograferade gjorde hon när hon var ledig, med undantag för åren 1959 och 1960 då hon reste världen runt på egen hand med sin kamera.
     Som självlärd fotograf och som outtröttlig vandrare i staden har Vivian Maier tagit mer än 140 000 bilder. Hon arbetade själv i mörkrummet, gjorde endast få kopior och var enligt dem som kände henne fåordig om sitt stora intresse. Vi vet inte hur mycket hon kände till andra fotografer. Men den skarpa blicken, intresset för barn och människor på gatan, för det som på något sätt skaver är genomgående. Det är inte svårt att se en linje från franskt fotografi med Cartier-Bresson mot i synnerhet kvinnliga amerikanska fotografer som Helen Lewitt, Berenice Abbott eller Diane Arbus.

De som var lite annorlunda, de fattiga, de överviktiga, de färgade och de gamla lockar Vivian Maiers intresse. Hon tar många bilder, kanske inte alla ämnade att visas så som det nu efter hennes bortgång sker. Även om scener från den fashionabla och fina världen fångas som förföriska, hon var uppenbarligen även intresserad av film och filmens värld, så styr hon sin Rolleiflex med osviklig säkerhet och utan rädsla att möta blicken hos dessa människor där hon går. Inte sällan tittar de rakt in i kameran, de verkar vara införstådda med situationen. Hon hade flera kameror under åren, övergick mot sextiotalet till småbildskamera och från att ha arbetat i svartvitt även till färg.

Utställningen grupperar bilderna efter motivval: staden, barnet och konstnären själv. Självporträtten utgör ett speciellt kapitel. Hon leker kurragömma med betraktaren. Hon visar sig som under en gäckande täckmantel: genom spegelbilder, som sin egen skugga eller som reflektion i blanka föremål och fönsterglas. Uppfinningsrikedomen är oändlig: vi ser henne i en polerad silverbricka i ett skyltfönster, i en stillastående bils backspegel. Håret är rufsigt när hatten inte är på. Hennes skugga växer sig lång över trottoaren. Allvaret och fokuseringen ger då och då utrymme för både humor och glädje.
Den bestående grundtonen är kanske ändå vemodet över tidens gång. När vinklade speglar upprepar motivet om och om igen leds vi mot en formulering av fåfäng förhoppning om att finnas kvar i all evighet – givetvis en omöjlighet. Något som Vivian Maier själv påminner om: tidningen TIME placeras i en ensam cykelkorg mitt i en bild.

Installationsvy © Jenny Carlsson

Om ämnesval är viktigt för Vivian Maier så råder snarare motsatsen inför Jenny Carlssons måleri. Långt innan jag identifierar motivet slår kraften i den häftiga abstrakta färgexpressionismen med full styrka mot mig. Hon målar gärna i jättestora format och betraktaren sugs in i bildens universum: där möter åkrarnas feta bruna jord och vegetationens förmultnande mörker himlens obarmhärtiga ljus och vindens kalla stötar. Konstnärens arbetsprocess ligger i öppen dager. Färgen lever och fräser, pensel och fingrar river i duken. Vilket inte hindrar smekningar och uppstannande. I stormens öga finns stillheten och längst bort i den grönbruna tunneln dallrar en frihet.
Det är ett landskapsmåleri som saknar det nordiska vemodet, romantikens dramatiska scenerier har uppgraderats till dagens konfliktladdade värld.
     Utställningen är en installation i sig: längs väggarna imploderar de kraftfulla målningarna och mitt i rummet ståtar en skulptur sammansatt av delar från rostiga gamla jordbruksmaskiner. Den är magnifik i sin futuristiska strävan från jorden, där deras utförda arbete hörde hemma, upp mot höjderna, en plats och ett tillstånd som fylls av de intensivt levande känslor och trotsigt kreativa tankar som utställningen bär på.

Bästekille 2020-07-01 © Kristina Maria Mezei