Det finns en mening i Metahavens videoverk Hometown som för mig framstår som helt central: ”Jag återvänder till där jag aldrig varit tidigare.” Den unga kvinnan som uttalar orden står på en höjd med Beirut bakom sig. Bakgrunden är knivskarp. Man kan räkna parabolantennerna på taken kilometervis. Den unga kvinnan står i skuggan. Oskarp. En flock duvor flyger in i bilden. Girar 180 grader. Flyger ut ur bilden igen. Ögonblicket inträffar två tredjedelar in i filmen. I det dramaturgiska gyllene snittet. Om berättelsen hade varit linjär. Men Metahaven arbetar inte på det viset.  

Metahaven är Daniel van der Velden och Vinca Kruk, ursprungligen två grafiska formgivare som började kalla sig strategiska designers men som har vidgat begreppet design till en interdisciplinär verksamhet som innefattar allt från forskning till rena konstprojekt. Ibland kan det påminna om hur en annan grupp gränsöverskridare, Forensic Architecture, arbetar. Vissa projekt genomförs av van der Velden och Kruk på egen hand, andra som kollektiv där sociologer, kritiker, poeter, musiker, animatörer och filmare engageras.
     Hometown är från 2018 och är Metahavens tredje film. 2015 gjorde man The Sprawl (Propaganda About Propaganda), en kalejdoskopiskt presenterad berättelse som utifrån ett geopolitiskt perspektiv och med internet som struktur ifrågasätter hur vi konsumerar information och vad propaganda egentligen är. Året efter presenterade man Information Skies, ickelinjär och mer drömlik, som undersöker var gränserna mellan verklighet och fantasi går. Båda blandar spelfilm, dokumentära inslag, animationer och grafik.

Två unga kvinnor, Ghina och Lera, är Hometowns huvudpersoner och berättarröster men filmen skiljer sig från både Sprawl och Information Skies genom att den i någon mån kan sägas följa en linje. Det börjar med att båda tänder varsin cigarett och mot slutet hoppar och springer de genom sina respektive stadsmiljöer. Det kan förstås också vara så att de är representationer av samma person och inspelningsplatserna Beirut och Kiev samma stad. Eller ingen av dem.
     Berättelsen bygger i början på motsatser och osäkerheter: ”I en liten by, likt fyra länder, väl anslutna utan telefon eller nätverk, förtöjer inte ett fartyg flygplatsen.”
    Efter citatet som inleder artikeltexten säger Ghina: ”Låt oss komma överens om en plats” och den känslan av att hitta en annan väg än den konfrontativa präglar sedan återstoden av filmen.
     Även under omständigheter som är osäkra, riskabla, farofyllda rent av, måste det finnas en plats där man kan söka tillhörighet. Om inte den platsen finns måste man uppfinna den: i de trasiga resterna av klädesplagg på rakbladstråd, bombkratrarna i gatan, de rostiga armeringsjärnen som sträcker sina förvridna tentakler ut ur den sönderskjutna betongen.
    Två scener stannar kvar i minnet. Hopplösheten: kvinnan som försöker zooma ett foto på papperskopia genom att pekskärmszooma med fingrarna, och hoppet: kvinnan som låter den vita fjärilen hon just fångat flyga iväg.

Hometown är en tvåkanalsfilm där vissa scener tar plats över båda dukarna, vissa ställer scener och bilder mot varandra, eller visar motivet parallellt men på olika avstånd. I ett avsnitt mot slutet oroar kamerans ryckigt sökande rörelser en på ytan lugn eftermiddagsstämning. Till skillnad från Metahavens tidigare filmer har animationerna fått en fristående roll och flikas här in mellan olika filmade avsnitt.
     Till behållningen av Hometown måste också musikläggningen räknas där avsaknaden av grundtonalitet förstärker känslan av rotlöshet, där animationernas neonfärgat flytande metall har ett metalliskt soundtrack och där slagverksljuden har lånat efterklangen hos granatkrevader. 
    Hometown må vara mer konventionellt berättad än Metahavens tidigare filmer men ger därigenom också utrymme för en annan typ av känsla som i det här fallet blir en del av verkets styrka.

Göteborg 2020-10-14 © Olle Niklasson