Det oändliga havet av förluster och minnen är den ocean som Maria Miesenberger ständigt återkommer till. Den här gången tar hon avstamp i några diktfragment av Göran Sonnevi som särskilt slagit an: ”Det finns inget bakom oss/annat än skuggan/Och framför oss/ ingenting”, lyder några rader om tiden. Historien infinner sig utan att man hinner blinka och nuet gräver djupa hål i den samtidiga ”ljusväven”. Maria Miesenberger fångar skuggor och fixerar dem.
     Förlusterna manifesteras i stål och brons, sätts på rostiga stålfundament. De könlösa barnlika figurerna svävar den här gången på podierna som om de vore mitt i ett hopp över plinten. I rörelsen från då till sedan är de märkvärdigt tillintetgjorda, frysta utan någon som helst markering om var i skuggspelet de befinner sig. Maria Miesenberger är förbluffande konsekvent och har gjort detta uttryck för stilla frusen orörlighet till hennes eget omisskännliga. Det blanka stålet speglar och stöter ljuset ifrån sig, så att figuren förlorar lite av sin kropp. Den patinerade mattsvarta bronsen suger upp ljuset och upplöser figuren till ren skugga, en tillvaro bortanför.   

Utställningsvy © Maria Miesenberger (Klicka på bilden för hög upplösning)

I en byst med händerna sträckta framåt nedåt, sörjs förlusten medan den uppstår i den vädjande skuggbildningen som breder ut sig nedanför på golvet. Bakom hänger Maria Miesenbergers tvärsnitt av en hjärna, vävd till en matta (i samarbete med Märta Måås-Fjätterström), med glömskans eller minnenas förvrängande kors. Är det inte möjligt att lära av tidigare skeenden, är allt en evig återupprepning? Tråden, densamma, vävs på nytt till mönster, som inte förmår att skilja sig eller lära från de tidigare spåren.

Det är en stiliserad och suggestiv utställning som Miesenberger presenterar. Den är minutiöst utförd i varje sekund och ögonblick som uppenbaras. Kylan och perfektionen blir en skrämmande nödvändighet för förmedlingen av tidens paradox: som fruset stillestånd i ständig, osynlig rörelse bort från allt. Första rummet är det mest genomförda som installation betraktad. I det andra rummet är det kanske den på vinden glömda och nu upphittade nallebjörnen som blivit till monument över den upphunna och förlorade tiden. Melankolin är minnenas följeslagare inför dessa sönderlekta, glömda symboler. Det förtjänar förhöjningen, dyrkan och uppståndelsen Maria Miesenberger ger dem.  

Stockholm 2020-02-04 © Susanna Slöör