Ryan Mosley (f.1980) är ett relativt okänt namn för den svenska konstpubliken, men kanske inte så länge till. Hans visuella samplingsmetod, med tvära kast mellan cartoon-estetik och referenser till konsthistoriska ikoner (Degas, Picasso, Daumier), känns knappast främmande för de som följt det samtida måleriet under senare tid.
     I gott och väl tjugo år har den figurativa konsten genomgått en omvälvande metamorfos med ifrågasättande av allt vad traditionella berättarstrukturer heter. Från tyske Neo Rausch collagerealism till amerikanska Dana Schutz formsprängda fragmentkonst löper en tydlig linje av uppbrott och försoningslös nyorientering. Förlänger man sedan linjen hamnar man kanske hos Nairobifödde Michael Armitage – eller som här hos den intressante britten Ryan Mosley.

Installationsvy från Larsen Warner, Sturegatan 28, Stockholm

En air av sekelskifte 1900 svävar över Ryan Mosleys målningar och teckningar – en depraverad såväl som framtidsoptimistisk tid. Memento Mori-markörerna är mångtaliga, de hudlösa kranierna grinar från sina uppburna positioner. Med en jugendliknande, formomslutande linjeföring bygger Mosley upp sina figurer: hattprydda män som komna direkt från kabaréföreställningen, myndiga kvinnor i vördnadsfyllda profilstudier, skäggprydda spelemän förmedlande sin melankoliska sorgesång.

Men det kanske mest drabbande, både vad gäller teknik och bildberättelse, finner jag i de fragmentariskt uppbyggda verken på papper (se installationsbilden högst upp). Där bryter Ryan Mosley gång på gång mot figurativa normer och kastar sig (likt Dana Schutz) in i modernistiska formexperiment med vassa diagonaler och rytmiskt placerade cirklar. Den konstruktiva strängheten mildras av serieteckningens bubbelgumliknande bollformer. Och överallt återkommer den subkulturella angreppsmetoden; det är det formfria berättandet som i sin anarkistiska meningslöshet ger bilderna deras mening.

Stockholm 2020-01-29 © Leif Mattsson