Sju mångtydiga och ödesmättade målningar bildar Martina Müntzings utställning på CFHILL. Som centrum fungerar dubbelporträttet av konstnären och hennes make blickande ut över ett bleknande vattenlandskap. Familjen med man och barn och minnet av tiden är ett återkommande tema. Barnen växer upp och kvar blir spåren av det förflutna.
     Franske målaren och 1800-tals klassicisten Jean August Dominique Ingres kunde ta ett antal decennier på sig för att färdigställa en porträttbeställning. Personen var då redan försvunnen i sitt naturliga åldrande. Långsamhetens lov fryser och förstärker livets ögonblick och Martina Müntzing följer den traditionen men utifrån sitt personligt skapande öga för hur samtiden övergår i en tudelning, ett samtidigt blickande bakåt och framåt.
     Hennes man och nära kollega, konstnären Lars Arrhenius, avled i våras innan porträttet hann färdigställas. Gemenskapen och tystnaden är gripbar i målningen, som ett ödesmättat, undermedvetet varsel. Om någon målning skulle symbolisera en allmängiltig överblick för sin tid skulle jag i dag välja Martina Müntzings Farväl till en utsikt. Målningen fångar för generationer framöver den påtvingade ensamhetens olika schatteringar detta hälsokrisens år 2020.

Nära Ögat © Martina Müntzing (Klicka på bilden för hög upplösning)

Men en tragedi innehåller även sin motsats och skulle inte kunna beskrivas utan att inge viss tröst, vilket är den inneboende klokhet som Müntzings måleriska utsikt förmedlar. Dubbelheten, pendelsvängningen mellan olika tider och tillstånd går igen även i övriga verk. De fem porträtten, med den gemensamma titeln Nära ögat, av barnen med vänner bär en liknande stämning. Var och en utstrålar all den laddning som ett vuxenblivande innehåller. Elsa sitter hopkurad vid trädstammen med en hopknölat meddelande. Under Michelle ligger en spelkula och Kajsa har en dödskallereflex och utspilld tändsticksask som sällskap. Olle står mot trädstammens hjärtform och inristade initialer.

Uppmaningen att fånga dagen och samtidigt se livets begränsningar bor i vanitassymbolen. Den sjunde målningen där familjen försvinner in i sina linjer och manifesteras genom handlingen att rulla varsin snögubbe av Sista snön är grym och förtröstansfull.
     Det särskilt framstående i Martina Müntzings måleri är det poetiska handlaget, själva görandet att tona ut och förstärka, lyfta fram och isolera vad som är viktigt. Då skapas en förstärkt svängning mellan avbildning och inbillning. Redan inträffade händelser lever sida vid sida med det som händer och den oro eller förväntan som vilar i det kommande. Målningen är i bästa bemärkelse spelplanen och låter sig inte fullt ut omfattas, annat än som den enskildas uppenbarade mening.

Stockholm 2020-12-10 © Susanna Slöör