Molnsjoken hänger från himlen när jag är på väg till Anneli Nises nya utställning i Enköpings konsthall. I de rikt skiftande gråa nyanserna, från transparent sidenlent till gråblått, påminns jag redan om hennes bilder. Molnen bildar former på samma sätt som färgen och fördrivningarna har gjort det i hennes måleri. Och jag läser in former som ansikten och fabelväsen.

”Mig tycks det likna si så där en vessla – det ser mig ut att vara en kamel”, för att citera samtalet mellan Hamlet och Polonius. Nej, vi kommer närmare Anneli Nises måleri med Goethe, fritt översatt:
”En gång slöt fantasi och moln förbund: / att måla drömmens bild på himlens grund / och se: där hotar lejon, vaggar elefant, / kamelens hals blir drakens anförvant. / En hel armé där rycker fram; på stund / mot branta klippor slås den ner i grund.”

Spegelsalen, 2020 © Anneli Nise

Det är inte sällan med just föreställningsförmågan, eller inbillningskraften hos oss själva, som vi kommer nära berättelserna i Anneli Nises nya målningar. Hon låter oljefärgen och arbetsprocessen ta gestalt och forma scener, situationer, framför allt stämningar. Än målar hon tunt så att dukens gräng tycks skrapa bilden underifrån, än täckande eller med plötsliga inslag av feta glänsande penseldrag som bildar accenter. Och dessa blir till en orm eller ett käkben. En hårknut. Hon skrapar och ristar för att få ett mönster eller tecknar med blyerts som collagelika inslag – ett slag i luften i målningens redan eteriska lätthet.

Men oftast är scenerierna tunga. De tidigare drömska synerna har nu kommit verkligheten närmare med sin tungsinthet. Det förefaller vara synd om människorna. Vid sidan om i sin ateljé arbetar konstnären även på sjukhus. Den ensamhet, utsatthet och den tunnhudade skörhet som kan omgärda multisjuka patienter förvandlas till vemodig, emellanåt rent av skräckfylld poesi som genomsyrar framställningarna. Hålögda ansikten, mörka skuggor i övergivenhet – i en omgivning som i dessa bilder kan läsas än som borgerlig hemmiljö, än som operationssal, framkallar de kalla kårar i mig. Vid sidan om det kusliga vibrerar samtidigt aningen av kärlek, av att vilja värna, stötta och hölja in – en värme som rent av får den grå färgskalan att bli rikare och mer ljuskraftig, med doften av rött, gult, och grönt. Här delas den personliga inlevelsen till allmän erfarenhet under detta coronaår. Det behöver inte vara svårt att känna igen sig.

Enköping 2020-09-02 © Kristina Maria Mezei