En påse lösviktsgodis eller myllrande hallucinationer? Skira pasteller ordnade i vimlande former. Blicken flackar mellan målningarna i skiftande, men relativt små format. Snart upptäcker den dock att bakom det som först verkade vara ett sirligt dekorativt mönster, finns något mer komplext. Inälvor i färgglada toner? Märkliga levande organismer? En lektion i blommans anatomi med kronblad, ståndare och pistiller? Kanske. Kanske inte.
     Penseldragen är exakta. Formspråket är precist. Men vad bilderna föreställer får man fritt fantisera kring. De är lockande och undflyende på samma gång. Något igenkännbart dyker upp men försvinner i ett bråddjup av tolkningsmöjligheter.
     I de senaste målningarna har Johan Nobell gått ifrån sina gåtfulla fantasilandskap eller snarare grävt djupare inne i dem. Han har nu på ett ihärdigt vis koncentrerat sig på ännu mer kryptiska detaljer. Det är lite som att kika i ett mikroskop och hitta något man inte riktigt väntat sig finna där. Metamorfoser, muterade kroppsdelar, nya livsformer? Eller bara en abstrakt komposition som ett tapetmönster?

© Johan Nobell

Johan Nobells måleri har ett brett men aldrig självklart referensfält. Amerikansk ”mytologi”, med allt vad den innebär, klingar i hans verk. Vid ett tidigare tillfälle har han fritt anspelat på Truman Capote och hans oavslutade novell Answered Prayers, postumt publicerad 1986.
     Denna gång apostroferas (i alla fall i utställningstexten) den hyllade amerikanska modernisten och poeten Marianne Moore. Hennes dikt Injudicious Gardening gav utställningen dess titel. Moore är oftast förknippad med en fras där hon önskade att poeter skulle skapa "imaginary gardens with real toads in them” (”imaginära trädgårdar med riktiga paddor i dem”). I poetisk mening är det kanske den bästa sammanfattningen av vad Johan Nobells konst med sin egen logi och kosmologi handlar om: ett imaginärt landskap där något verkligt planteras, gror, spirar och blir till.

Stockholm 2020-02-28 © Joanna Persman