Vad gäller de estetiska uttrycken finns knappast några beröringspunkter mellan de tre fristående utställningarna på Passagen i Linköping. Men att konstnärskapen rent idémässigt närmar sig frågor om identitet och mellanmänskliga möten knyter samman och berikar upplevelsen för besökaren.

Maria Nordin (f 1980) presenterar ett antal nya verk medan några känns igen från utställningen på Nordiska Akvarellmuseet förra året. Nordins drivna akvarellmetodik är i särklass där material, öga och hand syns samexistera i total överensstämmelse. Men det är inte den realistiska perfektionen per se som drabbar nervsystemet så omedelbart, snarare kropparnas undertryckta vilja att bryta sig loss från det figurativa och ta plats i rummet. Men rörelsen är frusen och de sköra konturernas gräns för innanför och utanför stannar i ett ögonblick av ambivalens: en känslomässig oklarhet som i verket Hold där en arm runt ett huvud blir såväl en smekning som ett överfall. I Hands to Feet Pose ligger smärtan latent i den förvrängda kompositionen. Maria Nordin syns på flera plan gripa runt frågor om jagets komplicerade förhållande till världen.

The Lost Series, Faugeres © Eric Magassa (Klicka på bilden för hög upplösning)

Eric Magassa (f 1972) lyfter å sin sida identitetsfrågor med postkolonialt innehåll. Den som besökte Göteborgsbiennalen förra året minns kanske hans blå-rosa collagemur på Franska tomten – här på Passagen återkommer konceptet i en mera uppbruten form där blå-, gul-, rosa- och grönmålade väggar bildar fonder till ett storcollage av foton, bemålade readymades, collage på papper, video och manipulerade foton av museiföremål. Magassa parodierar, dekonstruerar och leker med kategoriserande föreställningar om ”den andre” – ofta med ett kvardröjande gnag som för tankarna till franska konstnären Claude Cahuns ord: ”derrière le masque un autre masque” (bakom masken en annan mask). Och när Magassa i The Lost Series fotar sig själv på olika platser iklädd egendomliga kartongmasker och festdraperingar med tyg från ett välkänt storföretag, sätter han fingret på ärendets komplexitet.

Ellen Macke Alström (f 1989) har kanske inte synts i större utställningssammanhang tidigare. Här får vi ta del av hennes monsterspäckade värld i en blandning av visuellt upplyftande humor och innehållsligt allvar, då utanförskap och ensamhet är bärande element. Med serieestetiken i bakfickan tecknar Alström fram figurernas tillkortakommanden, kanske som en metafor för jagbildens ofta förvrängda karaktär. Eller tvärtom: monstret tecknat som en kliché, en produkt av vaneseendets utifrånkommande blick. Men mitt i det smågroteska finns det ömsinta, ett förmänskligande som när de glåmiga varelserna med varsamma tassar bekräftar varandra. Några textila skulpturer förstärker den sorglustiga stämningen liksom titeln: ”Ha det så bra! Mvh Pöbeln”.

Linköping 2020-02-06 © Lotta Ekfeldt