Det finns ett tempo och ett tryck i Mari Rantanens bildspråk och färgskala som gör att målningarna känns livsbejakande och optimistiska. De stora dukarna vibrerar av något som vill bli sagt. Ytan är maximalt förtätad av starka färger och rytmiska kontraster. Här finns ett artilleri av positiva färger, en betvingande känsla av angelägenhet och hakkapeliitta. Bilderna är så förbryllande inbjudande och välkomnande att man gärna umgås med dem länge.
     Kontrasterna ger styrka åt de enskilda färgerna och en speciell kraft åt det koloristiska ackordet. Hon vill ha den där kraften i färgerna som tvingar fram en reaktion och dialog. Hon struntar i centralperspektivet. Färginteraktionen får stå för rumsligheten som uppstår på ett annat sätt.

Den konkreta eller konstruktivistiska konsten hör till modernismens paradgrenar. Dess regelböcker gäller inte för Mari Rantanen. I stället för att som de postmodernistiska bildstormarna göra rituella fadermord på modernismen hittar Mari Rantanen innovativa sätt där de båda ärkefienderna förenas i en ovanligt givande integration. Hierarkier är henne främmande. Hennes bilder blir kraftfulla av att ha modernismens dynamik som ett grundackord till de dekorativa överlagringar hon tillför. Det kan handla om ornamentik, arkitektur, eller som på den här utställningen några konsthistoriska intertexter.
     Hon säger det bäst själv: ”Jag är för romantisk för att vara renodlad postmodernist. Och för anarkistisk för att vara renlärig modernist.”
Det tycks som om hon samtidigt vill organisera kaos och bryta regler. Och hon gör det med både kraft och smittande glädje. Konstkritiker Håkan Nilsson gav en träffande karaktäristisk i en essätitel: ”Visuell Knock / måleriska dubbelheter”.

It is Now or Never, 2019, 225x 380cm, akryl och pigment på duk © Mari Rantanen (Klicka på bilden för hög upplösning)

Man behöver en term som ”dekorativ” för att beskriva hennes konst. Det är ett begrepp som ofta upplevs som negativt i konstsammanhang. Men inte i Mari Rantanens konst. Hon jämställer ett kökshanduksmönster med modernismens anspråk på randig andlighet. Det är en idé som hennes elev på Mejan, Jakob Dahlgren, jobbat vidare med på sitt sätt. Även han, kanske i hennes efterföljd, med en programmatisk icke-nivellering mellan randiga tröjor och konkret måleri.
    Mari Rantanen ser det dekorativa som en del av ett speciellt kvinnligt kulturarv, ”flickigt” kallar hon det. Det är en del av hennes feminism att var respektfull inför den traditionen och på sitt sätt rätta in sig i det ledet.

Mari Rantanen nöjer sig inte med det dekorativa. Ett bra exempel är målningen Tankar och drömmar på den här utställningen. På ett randigt grundmönster av en typ som bara finns i konsten är två enkla tecken överlagrade. Det vänstra ser ut som en stiliserad variant av Monets solnedgång, ni vet en punkt med en lång skugga i vattnet. Det för tankarna till harmoni och stillhet. Men Rantanen vill själv med sina kommentarer föra associationerna till en bild av Edvard Munch med en liknande form. Den anknytningen för mer mot psykologi och allvar. Till höger på målningen har hon vänt på samma form. Då ser vi ett utropstecken (eller upprorstecken, som hon säger själv). De enkla formerna målar upp ett möte mellan en naturupplevelse och ikoniska högkulturella symboler och det kittlar både tanke och känsla. Och framför allt ger det stiliga målningar och det är nog inte minst viktigt.
     Det är lätt att teoretisera Mari Rantanens målningar. Men de är framför allt visuella faktum som ger raka och direkta upplevelser. Man lämnar utställningen omtumlad med glada ögon och proppmätta sinnen.

Lidköping 2020-05-06 © Bo Borg