Samisk konst har uppmärksammats i åtskilliga sammanhang under senare år, både här i Sverige och internationellt. Det har då mest handlat om ett slags konstaktivism, eldad av att efter historiska övergrepp och osynliggörande söka upprättelse och erkännande av samisk identitet och levnadssätt.
     När nu Sven-Harrys konstmuseum visar femton samiska konstnärer från Norge, Finland och Sverige vidgas perspektivet och omfattar gestaltade erfarenheter av att både leva i nuet och ha traditionen med sig.

Före utställningsbesöket läser jag ”Herrarna satte oss hit”, Elin Anna Labbas lovprisade bok om samernas tvångsförflyttningar som genomfördes för hundra år sedan. Våndan och smärtan i minnena hon har samlat genom intervjuer pareras av hennes saklighet och poetiska formuleringar av sinnesupplevelser inför naturen, djuren, särskilt renarna, och det som vi sammanfattar i begreppet kulturarv.
    Ett av verken, gjort efter ett gammalt foto från 1910, gjuter liv i just dessa berättelser. Nästan högst upp i utställningen, över trappavsatsen, hänger en handritad karta. Liksom på en uppspänd djurhud, har Sissel M. Bergh ritat landskapets formationer och märkt ut platser för renbetesmarker, för älven och angett gamla namn där familjer bodde i sina kåtor. Längst ner kan vi läsa: Lap Fogden Jagar Mig Bort.
     Men bitterhet växlar med andra stämningar i utställningens verk. Känslan av samhörighet med naturen går igen. Skönhetsintrycken är storartade i stora salen på bottenvåningen, först på översta våningen glöder det intensiva motståndet mot den än idag pågående kolonialismen som förstör natur, kultur och levnadsvillkor även i ett framtida perspektiv.

© Sissel M. Bergh (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det är tydligt att de samiska konstnärerna, liksom de flesta andra, vill positionera sig i förhållande till den samtida konstscenen i stort. Olika material och tekniker används både friskt förnyande och med stöd i traditionellt hantverk. En luftig textil installation livar upp stora salens rymd. Outi Pieski har här hängt ett visuellt slagkraftigt fransverk, Guržot ja guovssat, som med sina v-formationer anknyter till kvinnokoltens sjalar. Färgerna sjunger i både sorg och försoning.
     Även i Máret Ànne Saras krage Loaded, av i en ring sammanbundna renkäkar påminns vi om hantverkets symbolladdade betydelse. I detta fall om den renslakt som följde med tvångsförflyttningarna. Aslaug Magdalena Juliussens Hornpinnar i blåst glas och benimitationer hämtar hantverkets praktik men för nya, vilt brusande avskalade former. Humorn livar upp flera verk. Marcel Duchamps Flasktorkare apostroferas av Geir Tore Holms Stativ. På pinnarna hänger här dock skinnvantar för en familj och läskedrycksburkar på tork.

Det traditionella vardagsliv som knappast längre existerar, med en åldrig boendeform och renhjordar fritt vandrande mellan hav och fjäll, och där myt och erfarenhet besjälar varandra, har broderats fram av Britta Marakatt-Labba. Hon framstår som en förgrundsgestalt för samisk konst och politiskt engagemang. Nu även med arbeten i sten: små skulpturer som visualiserar den mytiska Urmodern, klämd mellan stenblock i en mer abstraherad gestaltning av frustration, ett tillstånd vid vägs ände.
     Varje verk inbjuder till fördjupad läsning under vandringen genom de tre våningsplanen. Även om flera kända namn saknas är det konstaktivismen som avslutar besöket. Matti Aikio och Joar Nangos Truth and Reconciliation Tarp kretsar kring synen på hållbarhet kring naturresurser i både Sápmi och Finland, eller för den delen även Sverige och Norge. Det löper starka ord i ljustext längs en slak presenning, lik en hoprasad kåta, och över projektioner av förödd natur. Ordet folkmord används. Nationalstaten anklagas för en exploatering som stöds av stora globala företagsekonomier. Det finns inte utrymme för samerna.
     Den specifikt samiska erfarenheten markeras i takterrassens grus av tenngjutna fotsteg som leder fram till en vit flagga med hål i. Den jojkar för vinden.

Norrköping 2020-10-27 © Kristina Maria Mezei