I utställningen Façades har Joakim Sandqvist kombinerat skulptur och teckning. Skulpturerna är tegelväggar placerade på klassiska vita podier. Framifrån sett är de alltigenom tegel men när man går runt dem ser man att av teglet i själva verket bara är några centimeter tjockt, bakom vilar betong och ett stöd av trä. Objekten vill efterlikna något, men avslöjas lika fort. Kanske kan man komma att tänka på människans egna fasader, sidorna vi visar upp mot vår omgivning och hur det inte alltid efterspeglar vad som finns innanför, eller bakom. Tegelskulpturerna skapar en påtaglig närvaro i rummet, likt individer, och fokus skärps.

Installationsvy © Joakim Sandqvist

Sandqvists teckningsserie Interface drawings är små och blygsamma, som en kontrast till tegelpelarnas mer fysiska kroppar. Här dras man in i det lilla uttrycket, det stillsamma. Interface – som betyder samspel eller gränssnitt – är just ett samarbete mellan teknik och människa. Här har Sandqvist ritat förlagan för att sedan låta maskinen reproducera handens uttryck. Linjernas ursprungliga originalitet och skörhet har blivit kopierad gång på gång. Maskinen har dock satt sin prägel då bläcket fördelats olika och därigenom skapat färgskiftningar i teckningarna. Det som ska imitera saknar exakthet och blir kopior på sitt unika sätt. Detta, förutom Sandqvists egen förlaga, skapar rörelse och liv i bilderna.
    Hans teckningar kan föra tankarna vidare till vår längtan efter att vara speciella. ”Varje människa är unik” är en populär klyscha, men det slutar ofta med att vi vill vara unika på samma sätt; kanske vill vi efterlikna någon vi beundrar, smälta in eller köpa kläder som påminner om en speciell kändis stil. Det är inte förrän vi stannar upp och granskar fasaderna som vi märker att det är – just fasader.

Det är gynnsamt för både skulpturerna och teckningarna att vara i sällskap i denna utställning då de utan varandra hade blivit alltför platta, och människans hand i det fabricerade hade gått besökaren förbi. Den ibland utskällda vita kuben som utgör många galleriers projiceringsyta passar här särskilt bra, för även detta ”rum” är en slags reproduktion av andra likadana, här kan avbildningarna mötas för samtal och reflektion.
     Utanför galleriet är många av byggnaderna i tegel, likt otaliga hus i staden, vilket utgör en perfekt kuliss till Sandqvists utställning. Jag funderar på hur många av Malmös alla tegelhus som är av tegel hela vägen igenom, och vilka som döljer ett fundament av betong.

Malmö 2020-09-29 © Cathrine Hellberg