Det är en till ytan stor och ambitiös utställning som Artipelag presenterar. Femtio kvinnliga konstnärer har utvalts för att representera hundra år av svenskt konstliv. En utställning med femtio manliga konstnärer och liknande ambition inser alla skulle vara omöjlig att genomföra. Det borde väl den här utställningen också vara? Konsthallschefen Bo Nilsson med teamet av curatorer ursäktar sig med att historieskrivningen än så länge är för skev till männens fördel, vilket är lätt att instämma i. Och det är bara att tacka för den forskning som under de senaste decennierna lyft fram kvinnliga 1900-tals konstnärer ur glömskan. Några nya upptäckter presenteras dock inte här och urvalet måste betraktas, sett till de senare decennierna, som tämligen subjektivt. Det hindrar inte att det bjuds på intressanta nedslag.

© Helene Billgren (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det finns poänger med att inkludera arkitekter, formgivare och brukskonstnärer och därmed utvidga ramen för kvinnliga konstnärer, att ta plats i historien. Väggen med skisser och modeller av arkitekten Leonie Geisendorf är en höjdpunkt och vitaliseras i mötet med Barbro Östlihns måleriska arkitektur. Petra Gipps rumsskulptur är monumental men samtidigt finurlig nog att skapa ett intimt och lågmält samtal. När de omgivande verken omedelbart höjer röstläget väntar Gipps Trappa in betraktaren och får effektivt slutordet.
     Smyckeskonstnären Vivianna Torun Bülow-Hübe är en personlig favorit, men tyvärr fungerar få av mötena med brukskonsten särskilt väl, utan bidrar snarare till att ”oskadliggöra” de konstnärliga verken de är satta att kommunicera med.
     1990-tals-rummet med fotokonstnärerna som möter Ingegerd Råmans vackra, sofistikerade glas förstummas till en sober loungeinstallation. Det rimmar särskilt illa med Denise Grünsteins kontemplationer över förintelseläger som Auschwitz och Theresienstadt. Att minnas brända kroppar mot en fond skönaste glas blir motiviskt anstötligt.

Installationsvy med verk av © Ingegerd Råman, © Tuija Lindström, © Denise Grünstein (Klicka på bilden för hög upplösning)

Rummet med 2000-talets utvalda konstnärer är också tjusigt, men lyckligtvis tar inte verken udden av varandra. Klara Kristalovas keramiska skulptur fungerar väl med Mamma Anderssons måleri och Nathalie Djurbergs/Hans Bergs videoanimation.
    1980-talets rum bjuder på en vägg generös med Helene Billgrens flickteckningar, Rita Lundqvists ensamma kvinnofigurer och Maria Lindbergs sparsmakade antydande linjer mot blekgula grunder. Tillsammans möter de Eva Löfdahls väggobjekt. Jag saknar installationerna märker jag, tidsbilderna infinner sig helt enkelt inte, utan rummen blir mer av personliga urval.
    Även 1970-talets knutna nävar saknas och en av tidens giganter som Lena Cronqvist borde väl haft något verk med från denna viktiga period, eller samlas de alla på vårens retrospektiv på Waldemarsudde?
     Sviten med målningar av Eddie Figge är stark men den expansion och rymdverkan hon arbetade med i sitt informellt verkande måleri saknas. Det skulle jag ha velat se andra prov på tillsammans med Siri Derkerts kraftkonst. Det blir verkligen underligt att se Derkert endast i rollen som mainstream-kubist på 1910-talet.

Utställningens marsch inleds i 2010-talet med en visuell kakofoni av Åsa Jungnelius skulptur som bråkar med Ann-Sofie Backs klädkollektioner. För att avslutas i 1910-talet med en distansskapande, altarliknande fond med en målning av Sigrid Hjertén. Att 1910-talets av de manliga målarna djupt aktade kollega, Vera Nilsson, representeras av några skissblock med modellteckningar är verkligen synd. Historien måste också återberättas ur detta perspektiv för att bli trovärdig.

Utställningen är absolut sevärd, men konceptet är problematiskt. Curatorernas gardering med sin anmodan till publiken att lämna in böcker och kataloger över kvinnliga konstnärer som borde ha varit med är ett otyg. Det är ju självfallet det grundläggande problemet att dessa aldrig skrevs. Skörden kommer att bli tunn om man räknar bort den boom av trycksaker som kommit till med hjälp av ny, billigare teknik från 2000-talet och framåt. Det saknas fortsatt seriösa och omfattande grävjobb i exempelvis 1900-talsgalleriernas utställningskataloger; den dåtida samtidens berättelser är ännu långtifrån skrivna.

Gustavsberg 2020-03-12 © Susanna Slöör