Det vita gallerirummet är befolkat av sällsamma varelser. Kristina Skantze kallar sin utställning Omytologiska väsen och beteckningen stämmer vid första ögonkastet. De tillhör ingen mytologi som vi känner igen. De har inte ursprung i en gemensam kollektiv tradition. Var och en är en enskildhet med sin egen historia.
     Vad gör de här allihop? Vad vill de?  Titlarna ger vissa hänvisningar. De har fått namn efter kategorisering – Insektsperson, Grodperson, Vädursperson – och de är något slags hybrider mellan djur och människa. I utställningen är verken hängda med rejäla avstånd, de för inget gemensamt samtal.  

Dockor, eller sydda människoliknande figurer av textil, ser vi då och då i samtidskonsten. Den kan representera olika aspekter, ibland leksak, ibland ett objekt som kan användas som tröst eller att slå på. Just nu visar Karl Dunér dockor med påtaglig teateranknytning på Waldemarsudde. Éva Mag har tidigare sytt dockliknande figurer i mänsklig storlek som mera associerade till obduktion och våld, Anna-Karin Rasmusson har använt överdrag till kroppen som skapat associationer till dockor i sina absurda och våldsamma installationer. Det behövs ofta inte mycket tillägg för att ge en illusion av docka; ibland kan ett vedträ med påmålade ögon och mun räcka för att frambringa en känsla av ömhet eller vilja att vårda.

Hundperson och Grodperson © Kristina Skantze

Skantzes figurer är handsydda, från början till slut. Materialet är en mjuk sidentrikå färgad i olika pastellkulörer och de är stoppade med vadd. Håret på Insektsperson är sytt av tiotusentals små, små stygn i en ljus regnbågsskala. Ansiktet är av blankpolerat trä. De många små benen hänger lealöst passiva rakt ner. Larvpersonen är en tjock ljusgrön sak med ett stort runt huvud. De förvånat uppspärrade ögonen tittar på allt och ingenting.

Utställningen är hantverksmässigt oerhört välgjord i detaljer och idén är konsekvent genomförd. Varelserna är komplexa i det att de samtidigt har drag av såväl djur som människa. Materialet är samtidigt lätt motbjudande och mjukt och varmt. De figurer som är mest lyckade i min mening, Hästperson och Grisperson, väcker en samtidig äckel- och ömhetskänsla. Där finns personligheterna närvarande i kroppar som överskrider skevheten. Men jag tror att många av verken skulle kunna förstärka varandra i en mera scenisk hängning där de kunde föra en mera aktiv dialog med varandra. Det kanske händer i deras nästa gemensamma möte.

Borlänge 2020-12-17 © Maria Backman