Efter att Mari Slaattelid de sista tjugo åren befäst sin ställning som en målare man omöjligt kan ignorera, med Festspillutstillingen på Bergen Kunsthall i somras och en oerhört bra utställning på Galleri Standard för ett par år sedan, intar hon nu de båda stora överljussalarna på Kunstnernes hus i Oslo. De tjugoen verken spänner från nittiotalet till nutid med övervikt på arbeten från de två sista åren.

Genom utställningstiteln Stempel ges en fingervisning om hur Slaattelid genom hela konstnärskapet upprepat olika enkla siluettformer, ofta landskapsutsnitt vilka framstår som stansade avtryck på bilderna. I den första målningen upprepas två kvadratiska identiska former vid sidan av varandra i grågrön oljefärg på ett ljusare underlag. Trots den lilla abstrakta målningen sänds associationer till de första otydliga kemiska fotografierna från tidigt 1800-tal. Titeln är Eksponering.
     Den här formen av tecken syns tydligast i den äldre serien Biletgrunn (raud, gul og blå) där ett utskuret tvärsnitt av ett skogslandskap upprepas på monokroma kvadratiska oljemålningar. De här målningarna skiljer sig från resten av arbetena, med en grafisk tydlighet och signalerande färger, men glider trots sin ikonografiska planmässighet subtilt in i helheten. Effekten är att färgerna och landskapet upprepas genom hela utställningen.

Utställningsvy © Mari Slaattelid (Klicka på bilden för hög upplösning)

Med de senare årens målningar verkar Slaattelid mindre beräknande. Det är som att stå inför ett skådespel eller något ännu mer dramatiskt, där naturen utspelar sig framför en. Omärkligt blandas ett stramt måleri av färgfält, där kanterna ofta antyds av landskapsstämplarna, med expressiva penseldrag som spränger sig emellan och tränger på. Grafiska uträkningar och geografiska mätningar möter naturens komplexitet. Skogsutsnitten kan ta skepnaden av liggande personer som smält samman med landskapet, staplade parallellt över varandra, likt i en gravkammare. Medan i den märkliga och fascinerande serien Høgder og breidder tar detta formen av att målningarna, med utgångspunkt i var sin färg, verkar överblicka och mäta världen på ett helt sakligt och nyktert vis.

Känslan av att på en och samma gång stå inför något sakralt och vetenskapligt förstärks av att utställningen inte är ljussatt med annat än dagsljussinsläppet från taket. Rummen upplevs lugnare. Man fokuserar på verken och färgerna koncentreras. Den dagen jag besöker utställningen öser regnet ner ute. Det är ganska mörkt och plötsligt blir det uppenbart att solljuset som faller ner från taket längs hela den bortre kortväggen och över hissdörrarna är målningen 16. februari kl. 14.44.

Oslo 2020-03-12 © Patrik Entian