Nej, det handlar inte om någon retrospektiv över Ylva Snöfrids (tidigare Oglands) konstnärskap, trots att merparten av verken känns igen från hennes utställningar under det senaste decenniet. Och visst öppnar presentationen för reflektioner kring konstnärliga faser och den kreativa utvecklingslinjens cirkulära form. Men det är inte så denna utställning presenteras. Det besökaren snarare bjuds är en konkret inblick i själva processen, ett steg rakt in i ateljén om man så vill. Och mer specifikt så handlar det om Ylva Snöfrids ateljé, från vilken målningar, teckningar och objekt hämtats för just denna utställning.

Jag har alltid föredragit närheten till processen snarare än den stundtals alltför finslipade slutprodukten. Glädjande då att det på denna utställning är det kreativa förloppet som har huvudrollen. Möjligheten erbjuds att få följa tillblivelsen av ett tiotal stora målningar mitt i ett "ateljélandskap" som har tagit formen av ett gigantiskt moodboard. Och det är naturligtvis så här det går till när Ylva Snöfrid arbetar – minnen, färgtuber, halvfärdiga verk och tankefragment nedkastade på papperslappar formar en kreativ zon där diverse möjliga och omöjliga händelser tar form. Som presentationsmodell kan den sägas vara föredömlig i sin öppenhet och uttalade tilltro till besökarnas fantasi och intelligens. Sen återstår det naturligtvis för de nyfikna att återkomma till nya besök allt eftersom de tio målningarna slutförs.

Installationsvy © Ylva Snöfrid (Klicka på bilden för hög upplösning)

Ylva Snöfrids fortlöpande arbete går denna gång inte att ta del av live, till skillnad mot flera av hennes tidigare utställningar. Hon arbetar här på de tio målningarna när galleriet håller stängt. Om det sker någon förändring bland de hundratals teckningar och dagboksliknande anteckningar som nu dominerar golvet i den stora salen återstår att se. Bland dessa ges möjlighet att botanisera i hur tankeflödet vandrar från det vardagliga till det sublimt upphöjda.
    Ett återkommande inslag på golven är de flerfärgade ribbor eller klossar som Ylva Snöfrid enligt uppgift fått hjälp av sina barn att tillverka. Ett torn av dessa klossar formar, i mitt tycke, ett av de intressantare och mer oväntade inslagen. Bygget framstår som en futuristisk arkitekturmodell över den ultimata stadsplaneringen. Eller som en samlande bild av samspelet mellan dröm och fiktion – något för dem som fortfarande när en sann tilltro till lekens helande kraft.

Stockholm 2020-06-03 © Leif Mattsson