Jakob Solgrens utställning Berget framstår som en konstnärlig presentation av ett intensivt studium. En konstnärlig redogörelse av ett sökande efter något konkret – kanske hur tingen får betydelse och hur material laddas med mening. Men svaret som ges tycks slutligen vara ett svar om att det inte går att ge något svar, och det som framställs som konkret implicerar samtidigt en flyktighet. Förnuft ställs mot känsla och det som kommer ut blir en angenäm visuell sammandrabbning av filosofiskt snitt. Allt är välkomponerat i en stram uppvisning där måleri, foto och skulptur hakar i vartannat.

I linje med det argumenterande tillvägagångssättet påbjuder hängningen en tydlig riktning där kroppen hela tiden vänds mot väggen med fem symmetriskt uppradade målningar. På så sätt blir utställningen liksom koreograferad som ett argument att (bokstavligen) ta ställning till. En tillblivelse av något fast och konkret anas när blicken förs över de varma jordfärgerna såsom brun umbra och bränd sienna.
     Mot varje målnings svepande måleriska bakgrund träder ett avknoppat fotograferat objekt fram – en tratt, ett rivjärn, en knådning, en flöjt och en sten – med en övertydlighet som pekar mot en klar betydelse.
     Det visuella uttrycket bygger på en tvär växelverkan mellan måleri och fotografi. Medan fotografierna drar mot visuell illusion och vetenskaplig exakthet spjärnar den högst aktiva bemålade duken emot och påminner om ytan och det materiella. Bakom färgen skiner den igenom och blottar sig mellan penseldragen, och i tre av målningarna har den dessutom stansats med knivskarpa runda titthål mot den bakomliggande väggen.

Kärl III & Kärl VI, 2020, lergods, 45 cm / 44,5 cm © Jakob Solgren

Uti rummet står sedan kärl i drejat lergods placerade. De rena formerna utstrålar en återhållsam genuinitet där de står nakna mot betraktaren och kontrasterar de definitionsmässigt exakta fotografierna. Ännu ej fyllda med associativa betydelser framstår de ändå som de mest självklara objekten i rummet, och deras mening tycks gå att finna i själva formen och materialet.
     Det konstnärliga argumentet knyts slutligen samman i den centrala skulpturen Berget (2020). En reslig brunröd kopparstång som strävar upp från en granitbumling mot ett miniberg på en minitratt i sterlingsilver, allt uppstagat av samma sten som i ett av fotografierna. Kanske finns här en bestämd formel att lära bakom den visuella rebusen, och man förstår att allt hänger ihop, men frågan är hur.
     När man lämnar utställningen är det således med en berikande känsla. Men det berikande ligger i en sådan typ av insikt som varje student som studerat tillräckligt länge drabbas av: desto mer beläst du blir, i desto högre grad inser du hur lite du vet.

Stockholm 2020-12-22 © Emil Ivedal