Trine Søndergaard har sedan debuten under tidigt 2000-tal etablerat sig på den internationella fotoscenen och ställer regelbundet ut i flera europeiska länder samt USA. Och även om 148 Works är hennes första utställning på ett svenskt museum så är hon inte obekant för en svensk publik, med medverkan både på Market och Hasselblad Center 2013 och representerad i Göteborgs konstmuseums samlingar.

Utställningens verk är tillkomna över en relativt lång period, 2005–2020, men är ändå mycket sammanhållna sett till det fotografiska uttrycket: estetiskt, klassiskt, kontrollerat. Bitvis också mycket nära målerikonsten.
      Bildserien Borgherre 1756–2019, innehåller 53 bilder på ett äppelstilleben i upplösning, ett fotografi per dag, där hon kombinerar både barockens estetik och vanitasmotivet. I samma avdelning finns också spegeltemat representerat i ett av många spegelporträtt på sin egen dotter och i porträttserien Strude. Men intressantast i Mirror Objects är där Trine Søndergaard monterat ihop antika speglar i vinkel som hon sedan fotograferat. Här vänder hon ut och in på spegelns själva funktion och väsen: spegeln reflekterar ingen eller inget utan vänder sig inåt mot sig själv och skapar sin egen rumslighet, eller värld om man så vill.

Untitled Lace 14 © Trine Søndergaard. Courtesy the artist, Martin Asbæk Gallery & Bruce Silverstein Gallery Strude 19 © Trine Søndergaard. Courtesy the artist, Martin Asbæk Gallery & Bruce Silverstein Gallery

Vilhelm Hammershøis ande svävar inte bara över Trine Søndergaards tomt ekande rumsinteriörer, hans porträtt av hustrun Ida, ofta med ryggen mot betraktaren, gör sig också påminda. I såväl Monochrome Portraits som Guldnakke, där högreståndshättor från 1800-talet visas upp, vänder modellerna ryggen mot betraktaren. Det är tekniskt virtuost och i Guldnakke bedövande vackert men perfektionen tenderar också att bedöva sinnena så att man till slut tappar förmågan eller den nyfikenhet som gör att man vill tränga in i verken. Att de fyra unga kvinnorna hade valt sina egna kläder vid fotograferingstillfället för att knyta ihop dåtid och nutid hade jag helt missat om jag inte hade läst skylten bredvid.

Ett tredje tema i utställningen är sorg, både som presenterat i de ålderdomliga sorgkläderna i Surrigkap, där bilderna får en nästan abstrakt prägel, men också i Lace där sorgflor i form av antika handknypplade spetsar lagts över modellernas ansikten. Trots att det ursprungligen var de dödas ansikten som täcktes av floret – återigen ett mycket exklusivt material som används – är detta utställningens enda serie där betraktaren möter ansikten som inte är bortvända, inneslutna i masker, eller döljs av hår och speglar.
     Och även om 148 Works till övervägande delen består av porträtt så är alla så till den grad avpersonifierade att det blev de ansiktslösa fotografierna som fångade mig mest.

Treezone är ett samarbete med maken Nicolai Howalt, också han fotograf, där de besökt skandinaviska fjällområden och fotograferat de sista träden vid trädgränsen. De kämpande dvärgväxta utposterna innan kalfjället tar vid framstår i bildernas utfrätta blekhet som bland det mest levande i utställningen, och vilja utstrålar också Callus, som avbildar skadade träddelar som försöker läka sig själva. Inte för inte påminner flera av seriens fotografier om vaginor. Källan till allt mänskligt liv.

Göteborg 2020-05-20 © Olle Niklasson