Grupputställningen Sorgearbete griper efter den konkreta och handfasta sorgen. Gemensamt för de sju utställande konstnärerna är att deras verk sprungit ur ett sorgearbete efter en bortgången nära. Utgångspunkten är alltså inte i sorgen som filosofisk angelägenhet, utan den kroppsliga sorgen som erfars och känns. Med detta finns en genuin direkthet i utställningen. Verken bottnar i verklighetens sorg som berör.

Hängningen är tack och lov luftig och sparsmakad i de stora lokalerna. Då varje verk är såpass emotionellt laddat är utställningen mättad som den är och den sobra hängningen blir välbehövlig, både för verkens och betraktarens andning. Även den skarpa lysrörsbelysningen är frånvarande, särskilt i den första salen som helt tillägnats konstnären Nadine Byrne.
     I det vördande dunklet tar Byrnes mystik form i en ambitiös helhetsinstallation bestående av ett videoverk med omkringliggande rumsliga installationer i en mångfald av material. Då alla fyra skulpturer relaterar till det centrala videoverket Sorgearbete (2020) blir hennes interdisciplinära praktik påtaglig i sammanvävningen.
     Exempelvis har filmens performance-deltagares textila plagg omformulerats till den kusligt hänförande installationen Det svarta bandet (2019). Igenom plaggens hålslagna bröst har ett svart band trätts vilket kopplar dem samman. Här tangerar Byrne också sorgens kollektiva dimension. Den egna unika sorgen är faktiskt något som drabbar alla, men tankarna går även till den kollektiva sorg som närvarat i rörelser såsom Black Lives Matter. Samt den förödande pandemin såklart.

Installationsvy med Music Box, 2015. © Jonas Dahlberg

Lena Cronqvist står för utställningens enda traditionella måleri, och det är som vanligt mästerligt. Få kan materialisera de privata ämnena som Cronqvist med sin övertygande kärlek till hantverket. De fyra målningarna som visas är en serie gjorda i efterdyningarna av hennes man, författaren Göran Tunströms, bortgång. I svitens titelverk Vita Ark (2001) syns ett innerligt arbete med penseln där hon med fängslande färgkänsla avbildat sig själv hållande i sin döda man framför tomma vita ark. En ytterst privat scen som samtidigt både vidrör något allmängiltigt och vinkar till konsthistoriens långa tradition av Pietà-motiv.

Även om utställningen bottnar i själva handhavandet av verklighetens sorg saknar den ändå inte intellektuell udd, vilken konstnären Felix Gonzalez-Torres verk ”Untitled” (Orpheus, Twice) (1991) skickligt visar, med minimalistiska undertoner. Skulpturen som består av två lodräta intilliggande speglar alluderar på den grekiska myten om Orfeus som mister sin älskade Eurydike. Stående framför verket kan betraktaren bara se sig själv i en spegel i taget, vilket bringar ensamheten och förlusten till tanken. Verket aktiveras alltså av betraktarens närvaro, kastar tillbaka uppmärksamheten på betraktarens egen kropp och fungerar i ordets rätta bemärkelse.

Puppa, 1985 © Berit Lindfeldt

Berit Lindfeldts djupt sinnliga skulpturer är en annan känslomässig höjdpunkt. Alla skulpturer är sprungna ur sorgearbetet efter hennes förlorade son – och det känns. Materialet som passerat hennes fingrar har fått liv och klumparna av järn och brons blir till abstrakta kroppar. De vill smekas, vägas i handen och helt enkelt kännas. Stående framför skulpturen Svart knut (1985) knyter det sig i magen. Som om sorgen antagit fysisk form på podiet. För Lindfeldts skulpturer räcker orden inte till.
    Denna ordets otillräcklighet är ett återkommande inslag i utställningen. Då orden är oförmögna att beskriva det tomrum sorgen utspelar sig i träder konsten in och materialiserar. Med detta träffar utställningen också något kärnfullt i konsten själv. Kanske en konstens substans om man så vill — dess förmåga att materialisera det outtalbara.

Stockholm 2020-09-24 © Emil Ivedal