Den vardagliga verklighetens föremål och deras skiftande positioner omgestaltas av Hanna Stahle i utställningen på Vänersborgs konsthall. I det stora rummet möts vi av två bokhyllor, Domino, som vält mot varandra. Innehållet ligger på golvet huller om buller. Bakom bokhyllorna hänger en säng, Calm down, upp och ned från taket. Även där har allt ramlat ned på golvet, trygghetssymboler som kuddar, gosedjur, yogamatta och sömntabletter. En telefonlur dinglar hjälplöst en bit ovanför en uppslagen bok. Ett hem där allt har kastats om och det mesta befinner sig utspritt på golvet, i vilken position befinner man sig då? Kanske kryper man in i den lilla hundkojan, Hall of shame, och skäms eller bara gömmer sig undan.

© Hanna Stahle

Man skulle kunna tro att dessa verk är alldeles nya och skildrar dagens situation med en galopperande pandemi, där människor världen över är hänvisade till hemmet. Men vernissagen ägde rum precis innan utbrottet och en del av verken har några år på nacken, men har nu blivit än mer aktuella. Hanna Stahles utställning skildrar ett hem i en utsatt position, vilket ytterligare förstärks i det inre mörklagda rummet. En videoloop med ett brinnande hus, Our house, visas på en tv-skärm framför en soffa och ett bord med framdukade kaffekoppar. Det är bara att slå sig ner och betrakta det evigt nedbrinnande hemmet på första parkett.

Sanitary ware © Hanna Stahle

Många av Hanna Stahles verk får mig att le inombords. Metropolis är sammansatt av olika aluminiumföremål från köket och associerar till ett slags perpetuum mobile, en evighetsmaskin för kaffekokning. Eller Sanitary ware, tre sanitetskärl, som både är en blinkning till Marcel Duchamps pissoar och samtidigt en personlig gestaltning av de tre aporna i shintoistisk myt, sanbiki no saru, som inte vill se, inte höra och inte säga något ont. Med lika delar humor och allvar belyser Hanna Stahle vår vardagliga verklighet.

Vänersborg 2020-04-27 © Berit Jonsvik