I en intervju med Christine Anaya refererar Astrid Svangren till lättheten som konstnärligt ideal. Resonemanget utgår från Italo Calvinos tes om den svårfångade lättheten som eventuellt kan uppstå ur hårt arbete. Svangren ser sökandet efter den som ett sätt att "bibehålla en sinnets livlighet och smidighet".

Sedan mitten av 2000-talet har Omkonst följt Astrid Svangrens konstnärliga utveckling – först på Galleri Charlotte Lund, senare på Moderna Museets nyöppnade filial i Malmö, och småningom på AnnaElleGallery i Stockholm.
     Den spröda och tydligt naiviserande figurationen, som tidigt bjöd motstånd mot tyngre färgmassor och textila membran, hamnade under en period i skymundan. På den aktuella utställningen är den tillbaka. I konsekvens med hur Svangren förhåller sig till måleriets inneboende metaforik skapar inslagen av intecknade träd, lejon, kaniner, fåglar och människofigurer ett slags parallella skikt. De blir till lager på lager med antydda historier av divergerande karaktär.
     Man kan associera till Helene Billgrens tidiga teckningar där det spretande tilltalet var helt avgörande för själva berättandet. I Astrid Svangrens nya målningar på Anna Bohman Gallery går tankarna också till äktnaivister och provinsiella kurbitsmålare med deras oförstörda och oskolade gestik.

© Astrid Svangren

Den känsliga balansakten mellan det fragila och den måleriskt bärande tyngden är något som Astrid Svangren återkommande jobbar med. Ibland blir uttrycket så flyktigt att det tycks uppgå i sin egen atmosfär. Andra gånger står det stadigt förankrat, inte sällan infångat av ett fysiskt ramverk. Tankarna kan löpa till det intrikata samspelet mellan ande och materia, ett resonemang som jag förmodar att Svangren inte står främmande inför.
    I utställningens största verk skapar kraftiga träribbor ett materiellt rum för de hängande membranen av plastfilm, nät och tunna textilfragment. Den inneboende motsättningen mellan bärande tyngd och eterisk lätthet gör verket snarast till en programförklaring, till en samlande form för en av Svangrens tematiska utlöpor.
    Men hon har flera sådana. I de dockskåpslika objekten på golvet i det inre rummet låter hon barnets samlande på kottar, snäckor och pinnar förenas med den vuxna estetikerns sinne för balans och harmoni. Resultatet blir distanserande till placering och privat till sin ikonografi – men också inbjudande om man är beredd att böja sin nacke och betrakta objekten ödmjukt knästående.

Stockholm 2020-08-26 © Leif Mattsson