Fabian Tholin tillhör gruppen av intressanta non-figurativt orienterade målare som gick på konsthögskolan i Umeå förra delen av 2010-talet. Detta är hans andra separatutställning på POM Gallery, som koncentrerar sig på att lyfta fram unga målare i början av sin utveckling. Efter att ha följt hans arbete de senaste fem åren är det bara att konstatera att Fabian Tholin har tagit ytterligare ett steg för att befästa sin linje att vrida sig mellan språk, berättelser och figuration ut i sina bångstyriga världar. Rent tekniskt intressant är det att se hur han använder färgen oftast rå ur tuben för att sedan egentligen aldrig blanda utan ställa kulörer och valörer i förhållande till varandra på duken. Någon gång kan nog exempelvis en blå ton vara förhöjd med vitt.
     Går man långt tillbaka skulle det kunna jämföras med en Seurat, men främst kommer man han nog traditionen närmast om man funderar på en Bonnard eller Vuillard, som slutit förbund med den besatta klottraren som inte lämnar en yta utan närgången uppmärksamhet.

The long-distance call, 50x70 cm © Fabian Tholin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Målningarna kan börja med vattenbaserade färger och pennor, men övergår snabbt i oljefärgens smeksamma våld. Färgerna blir naturligt höga och Fabian Tholin ger sig själv den prövande uppgiften att balansera på gränsen till sammanbrottet. Ackordet skulle väl närmast kunna beskrivas som extra allt eller tvingande tolvtonsklang.
     Jag ler åt en av hans titlar, ad nauseam, dvs argumenterande på illamåendets gräns, rättshaveristens tjat-tirader som driver omgivningen till acceptans av pur utmattning. Självironin är sympatisk och jag uppskattar den valda sisyfosutmaningen, att alla målningar skall upp för ett brant berg. Det fungerar utmärkt i Fabians Tholins fall och emellanåt kan, som alla målare vet, skörden komma genom att någon målning helt plötsligt visar sig färdig knappt utan omtag.
    Grunden i hans arbete kan också sökas i teckningarna, där han arbetar avsiktslöst i kampen mot tomrummet för att finna den rätta, musiska rytmen i spelet mellan yta och djup. Detta inbjudande steg in i bilderna som han oftast erbjuder betraktaren gör det inspirerande och lätt för ögat att söka sitt högst personliga spår och associationer i flätverket av linjer och ytor. De bär gesten av skrift och figuration utan att skriva läsaren på näsan.

Mariefred 2020-08-19 © Susanna Slöör