Titlar är vanligtvis för samlingsutställningar och lika vanligtvis får man känslan av att någon försökt skapa ett sammanhang eller en koppling där ingen finns. Så icke på Galleri Hammarén där Magnus Gramén, Camilla Engman och Dan Perrins utställning begåvats med titeln Underskruv. Och se gärna "begåvat" som både adjektiv och verb, för titeln är välfunnen, låt vara på gränsen till övertydlig.

Camilla Engmans grepp är asymmetriskt. Titlar som Det var samma dag som mjölken gick ut, Vi driver (det här) tillsammans, Kompetens och utrustning eller Det är förbjudet att piska på balkongen bär inte med sig något annat än en faktisk upplysning men tillsammans med hennes lätt surrealistiska scener i ett torrt akrylmåleri uppstår en läsning som bara finns i skärningspunkten mellan titel och bild. Var de möts och vad mötet skapar är högst individuellt och i det ligger den största behållningen i hennes verk. Hon lägger sig nära Helene Billgren och Marie-Louise Ekman men också Maria Lindberg, fast Lindberg kan uppnå samma effekt utan att skruva till titeln, bara genom stor precision i ett fåtal linjer.

Det var samma datum som mjölken gick ut © Camilla Engman (Klicka på bilden för hög upplösning)

Dan Perrin är spretigare och mer naiv men här handlar det också om teknik. I flera verk, bland annat Hallå, ser det ut som om han först har målat en figur som han sedan klippt isär och gjort ett collage av, vilket skapar en intressant effekt. Här och där arbetar Perrin också med osynlig text i bilden, antingen genom att stryka över delar som i Hill anropar Weeks–Jag hade tur eller Gott skratt där han under den skrattande mannen ristat in med penselskaftet i oljefärgen vad som ser ut som flera rader text. Den tekniken har Perrin arbetat med i många år och han använder den både i stilleben som Fragmenterad och enkla porträtt där han kan åstadkomma fina uttryck som i Porträtt av ung man 1.

Magnus Graméns bilder är uppdelade i två avdelningar, och inte utan skäl. I det större rummet handlar det om en kombination av intuition och irritation. Varför gör man ett verk som Punk Art, en bokstavstavla med två ord: Moln och Polis, över en svartmålad pannå med meningen Destroy and build up again? Och varför gillar jag den? Varför tycker jag att Ulla är den helt självklara titeln på en målning, på högkant, som föreställer en hafsig köksinteriör med dammsugare kombinerat med en liggande helt svart rektangel? Det är obegripligt. Å andra sidan finns det en berättelse att fundera över i såväl Vägvisare som Ros där bara kropparna synliggjorts och huvudena dolts i kompakt svärta.
     Samma grepp är använt i ett par gouacher i en serie kallade Improvisationer i livets melodi som hängts inne i Pontus Hammaréns kontorsavdelning. Känslan är som i en storyboard av Roy Andersson och för mig är det i de här små bilderna utställningen lyfter. Bilder som visar det som saknas: ett sammanhang, en tillhörighet, en målinriktning. En mild och ganska dyster situationskomik i en alldaglighet vi sällan ser.

Göteborg 2020-05-20 © Olle Niklasson