”Staden som somnar på kvällen är en annan än den som vaknar på morgonen”, skrev Per Anders Fogelström en gång i sin romansvit om Stockholm. Något byggs och något rivs i oavbruten förändring och i backspegeln tror vi oss ibland se en idyll i det förlorade, en plats att drömma om och längta tillbaka till. Lämnar vi eventuell nostalgi därhän går Fogelströms utsaga nog bra att spegla i Berndt Wennströms (f. 1945) bildvärld. Wennström som länge haft huvudstaden som ämne har genom åren dokumenterat stadsbildens förändringar i en ansenlig mängd skisser, foton, målningar och grafik.

I de nu presenterade sextiosex verken, varav fem teckningar och resterande i gouache eller olja, känns mycket igen från tidigare produktion. Koloriten är i stort sett densamma och i de mindre gouacherna, somliga med infällt collage, avlöser de typiskt wennströmska ögonblicksbilderna varandra med anonyma människor på väg någonstans i det urbana vimlet.
     Men här finns också en ny riktning. Utställningstiteln Förtätningar ger en fingervisning om en intensifiering, en koncentration, där Wennström i allt mer driven abstraktion söker formerna på nytt. En nyordning formuleras mellan lysande brandgavlar, skuggade husfasader och gatans svarta asfalt där trängselns dynamik syns råda – det pressas, packas och trycks ihop.

Utsikt Monteliusvägen © Berndt Wennström

Jag läser det i dubbel bemärkelse – en är den givna berättelsen om Stockholms innerstad där krokighet och mångfald fortsätter att försvinna till förmån för storvulna visioner och projekt. I Wennströms abstraktioner finns ont om plats för människan, ofta ingen alls, möjligen i form av ensamma skuggfigurer i enfärgade tomrum. Eller som sammantryckta flockar på väg ner i tunnelbanans mörker.
     En annan läsning stannar helt enkelt vid färgen och formförenklingens metodik – ett målarens stilistiska sökande efter vägar och möjligheter att återge det flyktiga, tillfälliga.

Wennström laborerar ibland med parallella eller förskjutna bildytor. Det ger en intressant ambivalens i bilden men tarvar i gengäld en del insatser av betraktaren i form av att finna rätt avstånd och vinkel för att djupet i bilden ska framträda. Här fungerar det bra tack vare galleriets rymlighet som ger möjligheter att uppleva de flesta målningarna på håll.
     Och apropå förtätning – att flanera med Berndt Wennström (om än bara i en utställning) är att få sig en komprimerad bild av stadslandskapets ytterligheter till livs, en slags ”state-of-the-art”: från daglig trängsel med en och annan corona-tom gata till badlivet på Långholmen eller förundran hos någon som i steget stannat upp, som i Fågelskådaren.

Norrköping 2020-09-24 © Lotta Ekfeldt