Kärr, grotta och snår: titlarna är sakliga ingångar till Thérèze Wigzells tre stora målningar (cirka 200x150 cm var) som hon visar i Candylands minimala galleri. Det fungerar alldeles utmärkt. Tillsammans med den mörka golvmattan knyts triptyken samman. Som betraktare blir upplevelsen märkvärdigt taktil och rentav omfamnande. Titlarnas kärva budskap förstärker märkligt nog det sinnliga, ljusets uppenbarelse ur mörkret. Det fnasiga gräset och tunna grenarna glimmar som månfingrar i snåret. Det faller ned som stalaktiter i grottan och mullrar som bottenton i kärret. Det naturlyriska måleriet är starkt i fokus just nu, men det finstämda och subtilt ställda valörerna är lite mindre vanliga.

Stämningen i Wigzells måleri är inte dyster, men allvarsam, rentav lyssnande. Målningarna blir tillsammans ansiktet att lätta sitt hjärta inför, öronen med tystnadsplikt. Formatens storlek bidrar i det minimala rummet till intimiteten, även om jag är övertygad om att sviten skulle fungera väl även i andra rum, och i en större serie. Kamerans lins tjurar inför lysrörets överljus och den korrekta skärpan får svårt att infinna sig. Ögat rensar dock bort alla ovidkommande störningar som tur är. Thérèze Wigzells utställning bildar sitt poem, en tröstens röst som viskar om vila. Evig eller ej, så finns där även utmaningen och uppmuntran att söka bottnar i fler dimensioner. ”Allt blommar nu mot svart”, för att citera ordens landskapsmålare i sin poesi, Vilhelm Ekelund.  

Stockholm 2020-02-19 © Susanna Slöör