Många uttryck ska rymmas under samma tak när Galleri Hammarén visar Maurits Ylitalo. Utställningen består huvudsakligen av måleri från 2019 och 2020 och hängningen är tematisk i fyra avdelningar vilket är välmotiverat med tanke på verkens bredd. Som besökare får man inte bara en chans att ställa om fokus inför varje nytt rum utan också möjligheten att gå tillbaka och ompröva det som landade fel från början.
     Som Dandy, ett av två stora porträtt i det första rummet, vars arrogant stirrande öga i ett Bacon-Picasso-ansikte kändes lika påträngande som påfrestande. Kontrasten kunde inte vara större till de tre rokokotablåerna i andra änden av rummet. De är vackert och känsligt utförda och blir aldrig pastischartade trots att Gainsborough flyttar in i tanken. Kanske tyckte Maurits Ylitalo att Näktergal blev för romantisk och det var därför han satte sticksågen i pannån? Det hade han inte behövt göra.

Citronansikte © Maurits Ylitalo

Det är nästan en genre i sig: unga och inte längre så unga män som inte kan sluta rita cowboys. Maurits Ylitalo, 46, presenterar en serie målningar i mindre format där hästarna ersatts av ikonografiskt boxtickande amerikanska sjuttiotalsbilar placerade i landskap lika ödsliga som oändliga. De är däremot inte tomma på innehåll. Det är inte helt lätt att hålla balansen bland platåberg och kilometerlånga skuggor. Men Ylitalo undviker det klichémässiga framförallt genom att han förmedlar ett personligt anslag i bilderna. Utöver det görs också små grepp som att låta två granar rama in personerna som flankerar den svarta cadillacen i Varje träd är en människa, eller låta siluetten av en bil spegla sig som en hägring i molnformationerna i Den ensamma och bilen. Båda två lysande titlar för övrigt.

Mer pangpang blir det i rummet ägnat åt fyra assemblage där Vilda västern kombineras med ramat akvarellmåleri, olja på pannå och en grovt tillyxad träpistol. Riktigt hur berättelsen hänger ihop är svårt att veta men det som slår mig är att det trots de starka kontrasterna i oljemåleriet – svart, vitt, krapplack, kromoxidgrönt – är det den veka akvarellen som vinner duellen.
     Med en idé om att styrkan i Maurits Ylitalos måleri är känsligheten, det sköra, återvänder jag till det första rummet och Dandy igen. Jag kan lägga Bacon och Picasso åt sidan och istället ser jag Frederic Chopins hårman från Delacroix berömda porträtt. Plötsligt finns också kopplingen till rokokomåleriet i andra änden av rummet, och är det inte den hinduiska trean, Om, pranava mantra, där slipsknuten skulle ha suttit?
    Peace, på dig Dandy. Du fick mig till slut.

Göteborg 2020-08-26 © Olle Niklasson