Humdrum days är en utställning som visserligen ser tillbaka på Mamma Anderssons tidigare verk för att troligtvis introducera henne för en ny publik, men den befinner sig framför allt i nutid. Det första rummets konstverk är skapade särskilt för denna utställning: tio nya verk, av vilka målningen Dagen efter är skänkt till museet.
     I utställningskatalogen skriver Karl Ove Knausgård att måleri är ett språk, konst är kommunikation, en bild är ett uttryck.
    Jag ser någonting mer än motivet, känner stämningen bakom. Det är målningar som är mer än ett motiv, det är symboliska bilder, själsliga landskap och porträtt av en närvaro.

Heimat land, 2004, 80X280 cm © Mamma Andersson. Foto: Per-Erik Adamsson (Klicka på bilderna för hög upplösning)

I Für Elise och Konfirmand ses flickorna bakifrån, som om de just vänt sig om. Det är som om målningarna rymmer fler känslor och berättar mer än om flickorna skulle vara vända mot oss och vi kunde se deras ansikten. Vad har de just varit med om? Vart är de på väg?
     I Holiday återkommer de: nackarna, hästsvansarna, hästarnas svansar. I en riktning inåt i bilden rider de mot horisonten, in i solnedgången. Om färgerna varit annorlunda, om färgtonerna varit livligt bjärta, hade bilden blivit en kliché. Den sista bildrutan i en westernfilm innan filmen avslutas med bokstäverna The End. Nu är målningens nyanser melankoliska, marken orolig och himlen dramatiskt röd. I Swannery, som är i samma färgskala, speglas det svarta vattnets svanar i guld. 

Installationsvy

Det finns en skärpa i urvalet av motiv, de är starka, självständiga, målade utan att försöka imponera på någon. Det är bilder som aldrig ber om ursäkt. Mamma Andersson lyfter fram det stora i de små ögonblicken, det poetiska i det vardagliga och det vanliga känns ovanligt, handplockat, sällsynt. Hon väjer inte för svärtan utan lyfter fram den svarta färgen och den smutsiga färgskalan, landskapet och det liggande formatet. Hon lyfter fram förbisedda flickor och kvinnor, trots att de mest syns bakifrån eller kanske just därför? Det känns som om de inte är där för någon annans skull än sin egen. Materialet och strukturen är i fokus snarare än ytan och fasaden. Hennes måleriska språk är personligt och intimt, som betraktare kommer man mycket nära.
     Mamma Andersson för en viskningslek med konsthistoriens bilder bakåt i tiden, hon blandar med en tidlöshet i känsla och stämning samtidigt som måleriet existerar i ett meningsfullt nu. Bilden har en mening i sig själv och bär på en berättelse som fortsätter hos betraktaren.

Humlebæk 2021-07-07 © Emelie Ånskog