Kan man verkligen göra en intressant och bra utställning på temat sjuka flickor i nordisk konst? Och dessutom med ett urval som är begränsat till andra halvan av 1800-talet. Jodå, det lilla museet Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn visar att det är fullt möjligt. Och att det går att gestalta en liten bit obskyr konsthistoria så att det blir både gripande och tänkvärt.
     Att världen just nu genomlider en pandemi ger förstås aktualitet. Men det är ingen koppling man behöver göra då utställningen berör sjukdom och död ur ett historiskt perspektiv. En förgången tid då många av de sjukdomar vi nu kan bota ofrånkomligen ledde till döden. 

Det lilla museet, som ligger i skuggan av Statens museum for kunst i parken Østre Anlæg och som fått sitt namn av tobaksfabrikören Heinrick Hirschsprung, hyser en fantastisk samling av dansk guldålder, Skagenmålare och symbolister.
     Mittensalarna brukar upplåtas åt temautställningar och denna höst och vinter är det alltså målningar av sjuka flickor som hängts upp. Såväl autentiska skildringar som ren fiktion. Frånvaron av sjuka pojkar kan tyckas märklig men, som Mette Bøgh Jensen skriver i en katalogtext, har det att göra med det sena artonhundratalets syn på flickor som mer benägna att bli sjuka och deras framtida roll som mödrar åt kommande generationer.

Upplägget är lika enkelt som genialt och lotsar besökaren via tre rum genom ett sjukdomsförlopp. Från det friska och lekande barnet till det smittade och sedan sjuka barnet. Och konsekvenserna därav: brytpunkten som antingen leder till död eller tillfrisknande. Utställningens genomtänkta dramaturgi gör det viktigt att ta rummen i tur och ordning. I rummet ägnat de friska barnen hittar vi till exempel Anton Dorphs målning med den, i min översättning, sakligt beskrivande titeln "Små flickor lekande i sandynerna på väg från skolan". Placerandet av vilda blommor i en cirkel som dragits upp i sanden framstår nästan som en magisk ritual och ger målningen en ödesmättat drömsk känsla.
     I det sista rummet griper Laurits Tuxens lilla målning, i form av ett altarskåp, tag om hjärtat. Målad till minne av den fyraåriga dottern som dog i tuberkulos och framställande henne som en bokmärkesängel på de saligas ängder. Dörrar finns för att dölja bilden när sorgen och saknaden blir för stor.   
     Några verk är särskilt välbekanta, som Edvard Munchs "Det sjuka barnet". En ångestladdad, expressiv och febrig betraktelse över en sjuk flicka, avbildad i profil. Kanske är hon en ung tonåring, som trots att livet tycks runnit ur henne ändå blickar bort med ett slags stoiskt lugn. Som om hon förlikat sig med sitt öde. Just den målningen är från 1925, alltså betydligt senare än utställningens fokus på andra halvan av 1800-talet. Men Munch hade arbetat med motivet under fyrtio år och gjort ytterligare fem versioner.

© Elisabeth Jerihau Baumann

Vid sidan av Munch möter vi många av den nordiska konstens största namn, jämsides betydligt mer okända. Sverige representeras av Ernst Josephson, Eva Bonnier, Richard Berg, Carl Larsson, Oscar Björck och Jenny Nyström. Den sistnämndas målning "Konvalescenten" avbildar en flicka halvliggande i en fåtölj, bredvid henne ett syskon eller en kompis med ett lite frågande uttryck, som att hon inte riktigt vet hur hon ska tackla situationen. Den sjuka flickan vänder sig bort, hennes stirrande blick antyder ett sjukdomstillstånd av mer psykisk än fysisk art.
     En detalj att notera är att konstnärerna nästan enbart skildrat sjukdomsfall i välbärgade borgerliga familjer, det snävar ytterligare in utställningens tematik. Att de sjuka flickorna i många fall dessutom omges av nära och kära bidrar förstås till en slags upphöjelse och romantisering av sjukdomstillståndet. Betraktaren ska bli berörd, inte upprörd.
     Elisabeth Jerihau Baumanns ljuvligt sentimentala målning, föreställande HC Andersen läsandes den egna sagan "Ängeln" för konstnärens barn, är ett bra exempel på detta. De tre friska barnen är trollbundna av berättelsen medan flickan i sängen på den puffade kudden har det slags introverta och frånvarande uttryck som är så vanligt på den här helgjutna utställningen. Det är nästan så att man fäller en tår.

Köpenhamn 2021-12-21 © Dan Backman