Kokongen eller behållaren är en klassisk metafor för ordet, innehållet, medvetandet som kramande sin betydelse. Brittiske konstnären John Baldocks skyddande höljen hänger från taket i Accelerators ena rum. Ljussättningens värmande sken knyter samman dem till en svävande grupp som ändå var och en är sig själv nog. Formerna påminner om något urfolks reskorgar för spädbarn, skyddande under strapatsfyllda vandringar. Insidan värmer och kölden hålls stången.
Baldocks rum för stilla tröst är åter ett exempel och reaktion mot samtidsmänniskans överrumplande möte med en plötsligt påtvingad isolering. I gluggarna anar man kroppar och ur vissa sticker fötterna ut som för att svalka sig. I någon enstaka värmekupa vars hålor påminner om en grinande mask, griper insidans händer tag som på väg att försöka fly. Korgarnas enstaka vidjor omvärvs av garn och tygremsor vars rytmiska väv i sig bildar en långsamhetens lov.
Under höstlovsveckan tog för övrigt Adèle Essle Zeiss perfomance Tyngdspegel en paus. Den pågår annars parallellt med Baldocks utställning.
 |
Utställningsvy © Jonathan Baldock |
|
Det är alltid intressant att försöka se igenom en utställnings kringgärdande ord, de som ”bokstavligt” gränsar in och stänger ute. Åtminstone inledningsvis är det värt att söka gå in i uttrycken den visuella vägen utan en förutfattad mening om möjligt. Leif Holmstrands utställning är en ögonöppnare som berör och inspirerar rent konstnärligt gestaltande.
De sömlösa övergångarna mellan text, teckning, snörningar, virkningar samlar sig till ett spjärn i en väv om tillvaron. Flätningarna om böcker, gosbjörnar eller barnvagnar växer finstämt vidare in i dräkter, masker, objekt och skulpturer. De uppvisar en sådan konsekvens och bredd att själva akten, vikten av att göra, framhävs. Handens verk är minutiöst, känsligt avvägt med en fräckhet och nerv som imponerar.
Om man är av skolan att språket sätter gränserna för förståelsen av världen och verkligheten skulle Leif Holmstrands verk kunna tjäna som ett exempel. De spärrar in och expanderar, sätter gränser och flyter överskridande över dem i sin mångfaldighet. De härmar ordens verkningar utan att skriva på näsan.
 |
Utställningsvy © Leif Holmstrand |
|
Själva installationen bildar föredömligt ett gemensamt verk i sig, så väl genomförd blir den en generöst inbjudande gest. En höjdpunkt är även rummet med teckningar som lånar drag från myt och uråldrigt, religiöst klotter. Händer och kroppar, inre och yttre söks mullvadsmässigt genom pennspetsens ”blinda” sniffande. Rädslan för tomrummet skrämmer inte utan bär ”textningen”. I vissa fall kan man le åt leken med kanske en Walsers mikroskrifter, eller spelet mellan Godots odågor om ingenting i två akter.
På ett bord ligger ett urval av Holmstrands poesi och prosa, samt några av inspiratörerna. En poesiuppläsning äger för övrigt rum den 27 november. Det senaste alstret tar avstamp hos den androgyna solfamiljens livsvävar i forntida Egypten och utspelar sig under ”solens mörkermuskel”.
Stockholm 2021-11-09 © Susanna Slöör |
