Fotografen Dawoud Bey (f. 1953) var från början jazzmusiker inspirerad av John Coltranes sociala rättvisesträvan. I övergången till fotografi spelade Metropolitan Museums hårt kritiserade utställning Harlem on my mind från 1969 en roll. Kritiken kretsade kring ett aningslöst utifrånperspektiv och ytligt berättande om svarta amerikaners liv.
     Dawoud Beys fotografiska arbete började också i Harlem, där hans familjs historia utspelat sig. Arbetet ledde till utställningen Harlem, U.S.A. på Studio Museum i samma stadsdel. Det rör sig om vardagsskildringar i litet format. Metoden är klassisk: svartvit film, småbildskamera, lätt vidvinkel som låter människans miljö berätta. Dessa inleder nu den retrospektiv som visas på Whitneymuseet i New York. Ett porträtt av en ung pojke framför en biografkassa, klädd i vita tennisskor, solglasögon och med juicekartong i handen. En frisör i sin salong. Kvinnor klädda för kyrkan.

Beys arbete har genomgående kommit att handla mycket om att representera grupper som under- och felrepresenterats i den visuella kulturen, och det ansvar som kommer med kameran. Bey nämner Gordon Parks, tidskriften Lifes första afroamerikanske fotograf, som en tidig inspirationskälla. Tankens väg är kort till hans socialt medvetna fotografi och sätt att skildra det svarta USA på ett rikare och mer komplext sätt än den mestadels vita tidskriftspubliken var van vid. Att likheterna mellan de två fotografernas arbete med ett kvartssekels mellanrum är så stora säger också något om att samhällsutvecklingen gått långsamt i mycket väsentligt.

Martina and Rhonda, Chicago IL, 1993 © Dawoud Bey (Klicka på bilden för hög upplösning)

Med 1980-talet växer formatet till 4x5 tum och större kopior, och sedan ytterligare. Ett stipendium från Polaroid ger tillgång till den enorma 20x24-tums kameran och tillhörande fotografiskt material. Här sker också en övergång till färg. Det otympliga formatet tvingar in Bey i ateljémiljö, och han arbetar med att fotografera porträtt uppdelade i flera rutor.
     Här upplever jag ett stänk av att tekniken kommit först och står i vägen. Däremot tar Bey med sig det mer kontrollerade arbetssättet i en serie starka porträtt av unga studenter i kombination med deras egna korta beskrivningar av sina liv. 

Bey, som numera bor och undervisar i Chicago, återvände för några år sedan till Harlem för att sätta samman serien Harlem Redux. Han ser med sorgsna ögon ett område i förvandling och gentrifiering. En gatubild från ett kafé visar en vit man sittande med dator och självförtroende, medan svarta anställda nästan försvinner på kaféets insida. En diptyk visar Lenox Lounge med fönstren täckta av brunt papper efter att det prisats ut ur sina lokaler efter att i decennier varit en av Harlems viktigaste kulturella samlingsplatser. Fotografen är en utomstående betraktare med avstånd till snarare än en del i en relation, och människorna får framför allt en symbolisk funktion. De tidiga porträttens innerlighet saknas, en saknad som berättar något i sig.

Helt frånvarande är människorna i utställningens senaste serie, Night coming tenderly, black, som lånat namnet från Langston Hughes. Kontrasten mot Dawoud Beys i övrigt människocentrerade arbete är stort, här är istället landskapet historiskt betydelsebärande. Bey har rest i delstaten Ohio och besökt stopp på vägen på ”den underjordiska järnvägen”, det nätverk som tog fritagna slavar till frihet och säkerhet i nordliga stater och Kanada. Bilderna, gjorda dagtid men förvandlade till natt i dova toner mellan mörkgrått och svart, blir till meditationer. Perspektiv och tonskala låter betraktaren leva sig in i ankomsterna till platserna om natten, och till sist över Eriesjöns blygrå vågor i något som kan beskrivas som hoppfullhet.

New York 2021-05-05 © Mattias Lundblad