”Tanken var tecknet, tecknet var tanken”, skriver poeten Jesper Svenbro. Orden får mig att tänka på Andreas Erikssons måleri. Det måste till en växelverkan på bådas villkor. En dialektik där målningarna är syntesen. Det hittar jag i hans måleri.
    Andreas Eriksson verkar tycka att det är viktigt att visa spår av arbetet med färgen så att det blir en aktiv del av det färdiga verkets uttryck. Det erikssonska måleriet och den natur han är så hemtam med och befryndad i lockar fram något ur varandra.
    Helhetsverkan är förstås ett bra konstverks kännetecken. Men ibland vill det sig inte. Andreas Eriksson ställer undan de verk som trots allt arbete inte lever upp till hans krav. Men när några år har gått ser han igen med nya ögon på någon del av en utsorterad bild. Han hittar då ibland ett stycke som bär på något som nu intresserar och kan stå för sig själv. Han skär ut den biten, och nu får delen bli helheten. Så kommer han fram ändå, om än inte på det sätt som var den ursprungliga tanken, eller dit han från början tänkt sig.

Andreas Eriksson kallar de här verken för Cutouts. Tanken verkar vara att visa att i det man först väljer bort finns ett speciellt värde som vid ett annat tillfälle kan ge sig till känna. Om det beror på tiden, synsättet, sammanhanget eller alla delar tillhopa är egalt. Det är det nya resultatet som blir det viktiga.
    Erikssons Cutouts har ett omisskännligt tilltal. Han får dem att berätta om något ogripbart som han hittat sätt att synliggöra. Bilderna blir öppna, men ändå helt självklara i sin form och hänvändelse. Han gör dem genom att låta färgen och duken och dess egenskaper i sig, via hans tankar och gedigna målarkunnande, närma sig motiven. Inget underordnas det andra och det ger båda en frihet som liknar poesins mångtydighet. Det blir en färgmaterialism där pigmentet, strukturen, penselriktningarna och dukens uppbyggnad och textur talar direkt på ett sätt som inte behöver gå omvägen via metaforer.

Ur serien Cutouts © Andreas Eriksson	Andreas Eriksson i ateljén

I den mån det handlar om naturen eller vekligheten uppehåller sig de här bilderna vid den sida av motiven som bara kan fångas och uttryckas med just det här måleriet. Det är en respektfullt nyfiken hommage och tilltro till måleriet som Andreas Eriksson för i hamn på ett lågmält sätt utan åthävor. Kanske därför så starkt berörande. Det är konceptuellt utan att för den skull behöva bilägga teorier eller förklaringar.
     Målningarna har en påtaglig utstrålning. Det handlar i första hand om måleriets gåtor och sanningar, inte naturens. På så sätt blir bilderna, så naturnära de ändå kan kännas, liksom själva måleriets egna utsagor. Det blir passager mot något lika ogripbart som påtagligt tredje.

Nu har det kommit en bok med ett antal Cutout-målningar ackompanjerade av texter av tyske författaren och kritikern Kirtsy Bell. Det är ord som kanske inte förklarar, men klär Cutoutprojektet med öppnande referenser till bland andra Virginia Woolf, några av Rilkes tankar om Cézannes målningar, Andreas Erikssons egna observationer om drag i Evert Lundqvists måleri och annat i sammanhanget tänkvärt och förmerande. Till detta kommer författarens närläsning av bilderna och konstnärens egna tankar om dem. Det är en stilig och välproducerad bok som gör konceptet och bilderna rättvisa.
     Som vanligt har Andreas Eriksson gjort något alldeles extra med själva boken. Den har två ryggar (!). Det är ett rent äventyr att veckla ut den och möta och kunna tränga in i den här fascinerande bildvärlden.

2021-02-20 © Bo Borg