”Vem målar du med?”. Andreas Eriksson svarar: Bonnard och Munch. Frågeställaren, den schweiziske curatorn Hans Ulrich Obrist, poängterar vikten av att man tänker eller målar tillsammans med sina förebilder. Intervjun är den centrala texten i SAK:s årsbok 2021.

Äntligen, frestas man utbrista, kan den anrika konstföreningens medlemmar åter få ta del av en rik konstnärsbiografi av imponerande format. Det är framför allt bildmaterialet som talar, men samtalet tillsammans med Sara Walkers ”spridda hågkomster” och inte minst Andreas Erikssons egna korta kommentarer ger en god beskrivning av konstnärskapets utveckling. Boken ges ut i samarbete med tyska förlaget DCV, vilket sannolikt varit en förutsättning för att skapa denna fullödiga produktion.
     Andreas Eriksson inleder sin rad av viktiga händelser med sitt första riktigt tidiga minne av att förlora sig visuellt i en snödriva. Det blir också den kongeniala ingången till hur Andreas Eriksson skriver och skapar utifrån sitt måleri som materiellt verkande språk snarare än form. Insida eller utsida, upp eller ned: målningarna regisserar honom och ställer alla spatiala dikotomier på ända. Ytan är ett mångbottnat fält av möjligheter att röja, dölja och djuplodande följa. 

Andreas Eriksson – SAK/DCV, 2021. ISBN 978-3-96912-039-2

Att den jordmån som Andreas Eriksson kultiverar har koppling till en omgivande natur och landskap är självklart och även ovidkommande. Boken inleds dock med en svit fotografier med nedisade landskap pudrade av snö. Det finns författare som sökt skrämma slag på sina protagonister och läsare genom att låta en trädgren piska fönsterrutan under mörka nätter. Andreas Eriksson bröt av sin pinande trädgren, göt av den och skapade ett multiplicerat objekt.
     Mullvadens grävjobb tillsammans med fåglarna som mötte döden mot ateljéfönstret har också gjutits av och bevarats som ”varken eller”-tillstånd eller materiella språkrester. De utmanar och överskrider motsättningarnas slippriga tyranni. Det blir så befriande tydligt hur väl Andreas Erikssons konstnärskap vävs fram oavsett uttrycksform. Väv och text har ju för övrigt samma etymologiska grund, vilket Andreas Eriksson till perfektion utvecklar utifrån sin samling av linnetråd, infärgad efter sin odlingsbakgrund och plats. Samlandet är grunden för de vävar, med måleriet som inspiration, som visades bland annat på Skissernas museum tidigare i år.

Förutom det ytterst generösa bildmaterialet innehåller boken även installationsbilder från nyckelutställningar genom åren. Det senare är verkligen ett givande grepp för att få en inblick inte minst i Andreas Erikssons imponerande internationella karriär.
     Hans Ulrich Obrist samtal med Andreas Eriksson rör väsentliga aspekter och förutsättningarna för konstnärskapet. Det är också befriande att läsa hur de två växlar spår och rör sig ledigt mellan målare, skribenter, tänkare, kompositörer utan att behöva stänga in sig i en trist och begränsande samtidszon. Jag instämmer för övrigt i bådas entusiasm för James Ensor och blir inspirerad av att googla bilder av amerikanske målaren Forrest Bess. Den duggande namnprakten må ursäktas stjärncuratorn Obrist, men entusiasmen för att samtala går man inte miste om. Minnet från när filosofen Hans-Georg Gadamer, då nära 100 år, somnade mitt i intervjun bildar dock en målarmäktig avslutning. Obrist skulle enligt honom få problem med att återge tystnaden. Den aktuella boken visar att den är möjlig och mättad som bild.

Stockholm 2021-12-21 © Susanna Slöör