Bonniers Konsthalls storsatsning på Ann Böttchers första retrospektiv Verk 2000–2020 är mer än bara en ”blick tillbaka” på vad som hänt. Framförallt är det en ”blick in” i hennes konstnärliga praktik som här får utrymme att visa hela sitt djup. I salarna vecklas verken ut på ett sätt som tillåter betraktaren att botanisera och förstå sig på ett konstnärskap som sträcker sig långt djupare än de till ytan visuellt stimulerande blyertsteckningarna av skog och gran som hon blivit så känd för.
      Det går förvisso inte att komma ifrån att de minutiösa granteckningarna är en fängslande syn i sig. Den koncentration som skapandet krävt fyller dem onekligen med en intensiv nerv som gör det omöjligt att inte fascineras. Men för att förstå djupet av Böttchers konstnärskap bör betraktaren inte stanna här. Det intressanta med hennes arbeten är hur de omsorgsfullt förankras i ett kulturhistoriskt sammanhang – ofta kopplat till nationell identitet och institutionell kritik. På så sätt fylls de också med en ideologisk substans med intrikata undertoner som ligger redo för betraktaren att nysta upp.

De ensamma granarna (efter Sten Dunér), 2014 © Ann Böttcher (Klicka på bilden för hög upplösning)

Den del av Böttchers arbetssätt som nog bäst kan liknas vid ett forskningsarbete ställs på sin spets i det 20 meter långa verket Den svenska serien (ett urval) (2003–2005). Genom post-it lappar, dikter, dokument och fotokopior av konstverk formas här en tidslinje som kartlägger granens kulturhistoriska betydelser från 1600-talet fram till nutid. På så sätt blir verket också en redovisning av Böttchers egna arbetsmetod vilken skulle få varenda forskare att dra på läpparna då källorna till och med går att följa upp i ett separat blad med fotnoter.
      Samma metod avvänds i sviten Der Umgang mit Mutter Grün (2008) bestående av collage av fotografier, vykort och post-it lappar som ramar in Tredje rikets strävan efter att projicera sina rasideologiska idéer på naturen och den okuvliga granen som identitetsbärande symbol för det tyska folket. Intill collagen ligger sedan Böttchers egna tecknade granar inkapslade som museiföremål i väggmontrar. Skillnaden är bara att Böttchers hänggranar inte längre reser sig mot skyn utan står böjda mot marken som gråtande träd, till synes tyngda av den ideologiska belastningen.

Jämsides med detta innehåller utställningen också abstrakta textila verk, vilka kontrasterar teckningarnas exakthet. Även dessa har att göra med fingertoppskänsla, men här mer kopplad till en hantverksmässig tradition nära den taktila materialkänslan. Ett exempel är den väldiga gobelängen Resan och hamnen (Återbrukerskan) (2012) som består av sammanlänkade handgjorda mattor som formar ett dovt, kulört, konkretistiskt mönster. Från sin plats högt upp på väggen inger den en närmast sakral känsla.
      Enligt Böttcher själv har det repetitiva hantverket fyllt en meditativ och terapeutisk funktion, och hennes abstrakta textilier kan utifrån detta ses som alster som springer ur ett ordlöst och intuitivt arbete. Men även i dessa ruvar ofta subtila hänsyftningar. Så är bokstavligen fallet i Ryamatta, Sverige (Brevkort, NSB: God Helg, 1930-tal) (2008) som under sina långhåriga garntrådar avslöjar ett igenvuxet motiv taget från ett vykort från det svenska nazistiska partiet NSB, där en vit svastika blir synlig för den som gräver.
     Just det här sättet att låta underliggande tankegångar sippra fram mellan de textila fibrerna och de sylvassa blyertsstrecken är vad som gör Böttchers konst så intressant. Mellan utställningens granar och trasmattor kan den nyfikna betraktaren på så sätt förvänta sig att möta ett kulturhistoriskt djup som bara konsten kommer åt.

Stockholm 2021-02-08 © Emil Ivedal