Titeln ”Brännpunkt Europa” förvirrar. Utställningen säger egentligen rätt lite om det Europa på väg att åter sättas i brand. Delar av utställningen kan hellre ses som tidsfenomen över dåtida preferenser, de som tenderar att bli framtidens periferi, snarare än som hållbar konst. Här speglas en mondän, eller växande medelklassmak för traditionellt, realistiskt verkande måleri. Göteborgs konstmuseums stora jubileumssatsning är ändå tankeväckande och mycket sevärd.

Den explosiva utvecklingen av måleriet under perioden 1860–1914 krävde sina omtag och ren backlash. Men undantagen och de goda exemplen finns att se. Den fina hängningen med verk av Peter Weiss och Stina Forssell sticker ut. Arthur Percys Paul med Meccano väcker nostalgin till liv för oss med fäder födda på 1930-talet. Kortbyxor med kliande yllestrumpor sin tids plåga hörde man talas om. Gerda och Erik vid fönstret av Arvid Fougstedt är kongenial med känslan av att en ny friare tid ännu inte finns men anas där utanför. Utställningens stora förtjänst är inte att den ger överblicken, snarare är det minnen eller nostalgi som väcks om enskildheter av en dåtid i limbo.

© Stina Forssell (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jag böjer mig även för att utställningens curatorer valt att lägga tonvikten på konstnärer från främst Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Det ger en intressant bekräftelse på den höga klass som svenskt måleri hållit under 1900-talet.
     Här visas några förbluffande verk som mer hör hemma bland veckotidningsillustrationer eller omslag till hjärteromaner. Som exempel kan nämnas Vid kullarna av Gerald Leslie Brockhurst, som även är utställningens valda vinjettbild av kvinnan med de röda läpparna. Till kategorin hör även Alexander Christies lustmord på Renoir i Den leende amazonen. Men som Kenneth Rowntree visar i sin kontemplation över nämnde förebild i Balkongen, så var mellankrigstiden en återblickande bearbetningsfas.

Det är som vanligt vanskligt att dra gränser för och inringa tidsyttringar. Sant är att rörelsen mot ett ”nysakligt” måleri drog genom Europa med start från första fredsåren från cirka 1919. Den personliga berättelsen och världen betraktad ur ett ”strutperspektiv” mot det nära och omedelbara lockade mer efter kriget än brösttoner om framtiden. Den nysakliga satiren och särskilt tyska samhällskritiken präglar trots titeln inte den här utställningen.

© Peter Weiss (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Göteborg på Valand under ledning av Tor Bjurström utforskades egentligen först efter första världskriget den tidiga modernismen och kolorismen. I Stockholm däremot satte det sakliga måleriet spår för lång tid i tradition och undervisning. Se till exempel Evert Lundquists elevarbeten. Det gör urvalet av svenska konstnärer på den aktuella utställningen lite svepande och grund. Arvid Fougstedt och Otte Sköld är Wikipedias självklara svar. Detta tudelade geografiska perspektiv mellan väst- och östkust hade kunnat vara värd en grundligare genomgång av den svenska dialekten av saklighet.

Den stora svenska stjärnan i Paris under den här perioden hade exempelvis kunnat heta Fritiof Schüldt men han mäktade, enligt sin gallerist Gösta Olson, inte med de högt ställda kraven på en produktion för en stor europeisk publik. Han var dock professor på Kungl. Konsthögskolan under 1930-talet och präglade säkert en generation unga målare. Vännen Axel Nilsson, utskälld för sin döda hare av kolleger och kritiker, var från 1920-talet mer saklig än naivist.
     I de gamla elevkalendrarna från tidigt 1900-tal går det säkert att finna en rad, inte minst kvinnliga konstnärer, som senare föll offer för sin tids val och förflyttning av samtidsfokus. Här hade ett spår svensk konsthistoria kunnat vaskas fram, som vi fortfarande vet alldeles för lite om.

Göteborg 2021-08-10 © Susanna Slöör