Genom åren har Dawid ständigt flyttat fram positionerna vad gäller renodling och reducering, samtidigt som det tvådimensionella bildplanet tydligt accentuerats. De grunda, tittskåpsliknande objekten (för hans bilder är ofta just objekt) döljer inget fiktivt djup. Det du ser är det som bjuds, och de eventuella dramer som finns inkapslade är lätta att missa; en hastig ögonrörelse och du är framme vid nästa objekt. Man får skynda långsamt på Dawids aktuella utställning.

Motiven i Dawids serie BOX utgörs av ett antal vissnade men bevarade blommor från en vernissage på 1980-talet. De har kommit att frysas i poser av stilla död. Ändå är de vackra, kanske mer så än i sin ursprungliga form. Men deras visuella skönhet har också en tydlig beska – något liknande den bittra smak som Arthur Rimbaud beskrev som Skönhetens signum i En tid i helvetet.
     Skönhetsbegreppet är tveeggat och har mindre att göra med personlig preferens än med tidsanda, omständigheter och temporalt flöde. I tider där samhällen sluts tenderar den avstannande livsformen att bli alltmer adekvat – kanske också mer äkta än själva livet. Döden som fångats i bilderna av några torkade blommor kan då fungera som helande ögontröst i en förlorad tid.

Men vad är det som leder tankarna till Rimbaud och 1800-talets dekadenta romantik? Jo, steget är inte långt från Dawids dubbelbottnade stilleben till Rimbauds beskrivning i exempelvis poemet Blommor där de "svartnar i solen likt brons". Välkomnandet av det slutliga utsläckandet finns också hos Rimbaud – möjligen även i Dawids serena skildring av de torkade vernissagebuketterna. Skönheten och undergången förenas i ett emblematiskt formalfabet.
     Som tidigare nämnts presenterar Dawid ofta sina fotografier som objekt, med egenhändigt tillverkade ramar. Den konstnärliga processen döljs därmed, eller snarare inkapslas inom en skyddande sfär av vit materia. Återigen är det skönheten och det visuellt estetiska som blir bärande form – inte tillblivelsen eller det processlika. Så bilden av själva återfinnandet av dessa trettioåriga, stelnade blomformer får överlåtas åt fantasin. Minnet av ett minne är det som här bjuds.

Stockholm 2021-02-01 © Leif Mattsson